Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK FOLKLIVSFORSKNING
viser, och därmed står Olrik som en av de yppersta represen*
tanterna för en dansk forskartradition med mycket gamla anor*
Denna tradition kan dateras från år 1591, då Anders Sørensen
Vedel utgav Et hundrede udvalde danske Kiser. 1657 följdes
dessa av Tvagica eller Elskoffs-Viser, och 1695 utgav Peder Sy v
en ny samling av 200 udvalde danske Viser. Efter ytterligare
100 år dyker intresset upp på nytt, men nu närmast på grund
av impulser från utlandet. 1760 hade Macpherson börjat utgiva
sina berömda Ossjanssånger. En av sina varmaste beundrare
fann Ossiandiktniiigen i tysken Herder, och 1778—79 utgav
denne under titeln Volkslieder — senare kallade Stimmen der
Völker — en antologi över folkvisor ej blott från europeiska
utan ock från främmande folk. Detta är första gången Volkslied —
vårt folkvisa — förekommer i litteraturen, samtidigt som det
är den första ansatsen till en jämförande översikt över alstren
av den folkliga diktningen.
Det blir nu Tyskland, som tar ledningen, och 1806—08 ut*
kommer under titeln Des Knaben Wunderhorn den första stora
samlingen tyska folkvisor. I Danmark hade Rasmus Nyerup
på 1780*talet offentliggjort en del prov på medeltidens diktkonst,
nu utger han 1811—13 tillsammans med Abrahamson och Rah*
beck Danske Viser fra Middelalderen i fem band^\ ett tarbete,
som 1821 följes av visor från senare århundraden. Turen är
nu kommen till Sverige, där Afzelius*Geijers Svenska Folkvisor
började utgivas år 1814. Intresset för saken hade likväl i vårt
land funnits något tidigare. Redan i sitt inträdestal i Vitterhets*
akademien 1798 hade Erik Skjöldebrand framhållit nödvändig*
heten af att tillvarataga nationens «gamle Kämpavisor och Sånger,»
och L. Fr. Rääf, Ydredrotten, som han senare kallades, hade
1810, då han avflyttade från Stockholm, umgåtts med planer
på utgivandet av en samling liknande den Afzelius*Geijerska.
Så blev emellertid icke fallet, i stället kommo de Rääfska sam*
lingarna att ligga till grund för Arwidssons år 1834—42 utgivna
Svenska Fornsånger. Härmed är folkviseintresset i Sverige i
stort sedt slut, ett intresse som sålunda helt och hållet varit
knutet till det litterära förbund, som utgjordes av de s. k. go*
terna. Det bör dock icke i detta sammanhang förbigås, att
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
