Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i bcrgskulor, klintar eller kullar, mest i afsides liggande trakter ocli
vanligen vid något vatten. De voro små och fula. Der funnos af begge
könen. De hade barn och de hade stundom t] en are. — En ung
troll-hustru hade ibland för nära bekantskap med en dräng eller bonde, som
bodde i närheten af klinten*).— De ägde vanligen stora skatter, mest af
m i Iver och koppar. De voro tjufaktiga och infunno sig ofta vid gårdarna
for att stjäla isynnerhet matvaror, öl o. d. Stundom behöfde de låna
något och infunno sig då om aftonen vid gården för att begära det;
men de vågade aldrig gå in, de sto do utanför och ropade sitt ärende
(vanligen var det ett eller två af deras barn som blefvo skickade). Blef
det , de önskade, utlagd t till dem, så befanns det alltid en morgon
några dagar derefter liggande på samma ställe, och en silfverpenning eller
något annat af värde låg bredvid såsom erkänsla för lånet. De
um-gingos ej med "menniskor", men ofta sins emellan. De höllo stundom
gästabud, bröllop m. m., som bevistades af trollen irån andra
bergsklinter. De voro fega 5 de skydde menniskor och dagsljuset. Stundom läto
de arbeta ät sig, isynnerhet läto deras qvinnor spinna lin, som de
frikostigt betaide m. m. **).
Allt detta, ehuru vid första påseendet meningslöst skrock, har dock
«in rot långt ned i den djupaste forntid, hvilket lätt kan bevisas genom
redan längesedan upptecknade fornsagor. Men en del af fornsagorna äro
till ämnet vida äldre än de nu anförda folksägner. Det gamla stamhatet
ii i I Dvergarna, Bergtrollen, som röjer sig i de äldsta fornsagorna, h vilka
berätta huruledes de förföljdes, genomskötos med glödgade pilar,
sön-derhuggos med yxor m. m. har i folksagan redan bortsmält. Der framstå
de senare blott som ett fö rak ta dt slägte, ofta tjufaktigt och skadligt, ofta
frikostigt och välgörande, men med hvilket dock ingen ville ingå närmare
lagliga föreningar.
*) i Vi orten berättas en saga om en bonddräng i Gyddelof, som ofta besökte en
ung trollkvinna i Romeleklint. Sädana sagor finnas iler a i S-kii ne och Danmark»
*) En sak som jag ej kan förklara: de tålde ej att den som spann, vätte fingret
med saliv, i det fallet togo de ej mot garnet Denna sägen, k vars grund jag
ej inser, är allmänt kringspridd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
