Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bronsåldern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
afsatte sin vara, och att detta hade sina kunder i ett visst bronsbegagnande land. På
detta sätt skulle man kunna förklara det fenomén — om det verkligen existerar?
— att bronsen i samma land visar mer likhet i beståndsdelarna än i ett annat
land. Men har man vid dessa analyser skillt mellan brons från olika tidsperioder?
Har mans ens tänkt derpå? Det vore likväl af vigt.
Sedan vi nu öfvertygat oss att Phenicer bott och drifvit sin handel, äfven i
Skåne, under en mycket lång tid, så torde vi hafva gjort oss den frågan, på hvad
sätt denna handel tillgick här i Norden, helst aldrig, så vidt jag vet, några pheni-
ciska metallmynt blifvit funna hos oss eller i Danmark, eller ens i England. Det
är lätt begripligt, att inga pheniciska mynt kunnat här användas, och derföre har
också inga sådana blifvit hitförda; all handel med vildar måste på den tiden, likasom
alltid, hafva varit byteshandel, på det sätt att varor utbyttes mot varor. Sådant var för-
hållandet i det inre af Germanien ännu på Taciti tid, 120 e. Chr. (De morib. Germ. V-).
Huruvida Sidon-Tyrierna hade i sitt hemland stämpladt metallmynt, känner
jag icke; men att Carthaginenserna hade ett slags mynt eller mynttecken af läder,
finnes på flere ställen anfördt. Sokratiske philosofen Aeschines har skrifvit derom i
sina Dialogi (Fischeri edit. 3:tia p. 78) och Heeren har anfört detta ställe i sina
Historische Werke XIII s. 151. Likasom hvarje mynt, som ej har ett metallvärde,
måste det Carthaginensiska lädermyntet anses blott ha varit ett nynttecken eller
representativt mynt, på samma sätt som våra papperssedlar och vexlar, hvilka ha
deras enda värde i förtroendet till den, som utgifvit dem, det må vara en enskild
eller staten. Engelske författaren M:r N. Davis har i sitt förut citerade verk Car-
thage and her remains sid. 86 sökt bevisa att Phenicernas lädermynt utgör grunden
till Engelsmännens sedelmynt, vexlar m. m. använda i handeln. Äfven han anför
och öfversätter Aeschines’ beskrifning p. a. st. Det heter deri: vi böra också ha af-
seende på arten af mynt; Carthaginenserna nyttja följande slag: »I ett stycke läder
blir ett ämne inveckladt af storlek som ett fyradrakmersstycke; men ingen utom
tillverkaren vet hvad det invecklade är. Derpå blir det försegladt och bragt i
cirkulation, och den som har de mesta af dessa mynt blir ansedd att hafva de
mesta penningar och vara den rikaste man. Men om någon hos oss hade aldrig
så mycket deraf, skulle han ej vara rikare än om han egde en mängd kiselstenar.»
Ehuru jag ej rätt förstår huru detta lädermynt varit beskaffadt, ser dock en hvar
att här är fråga om ett slags mynttecken, som, likasom hvarje sådant, blott har sin om-
krets och sin tid, inom hvilka det kurserar och der det representerar ett bestämdt värde.
I anledning häraf anser jag mig böra anföra följande, angående hos oss fun-
na forntida
Lädermynt:
I min ungdom hörde jag ofta en gubbe, som var en af mina nära anhöriga,
berätta att då han var barn och tillsammans med andra barn, en dag under lek
gräfde i jorden under en fläderbuske i en kålhage, träffade de en lerkruka, hvari
Nilssons Ur-invånare. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
