Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bronsåldern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
vånare. Detta antagande, att der redan då funnos pheniciska kolonister från äldre
tider, får äfven stöd deri att spår af den gamla Baalskulten (att rmidsommarsnatten
upptända Baalseldar på höjderna) ända till sednare åren bibehållit sig, äfven som
att flera lokalnamn i trakten erinra om Baals fordna kult (sid. 76).
Med anledning häraf har jag redan antydt, att i alla de äldsta minnen, vi
här i Norden hafva om solguden, dess namn och dyrkan, kallas han alltid med sin
pheniciska benämning Baal, t. ex. Balsberg, Balshög, Balsfjord, Balself, och många
andra. I de yngre minnen deremot, nemligen i dem som tillhöra tiden efter den
historiske Odens hitkomst och stiftandet af Walballakulten, deri alla landets förra
hedna gudar blefvo upptagna och fingo namn af Odens söner, blef Baal efter språk-
dialekten kallad Balder; men kulten förblef hufvudsakligen den samma som förut.
Balder, och allt som angår honom i vär sagolitteratur, tillhör således icke Brons-
kultur- utan Jernkultur-perioden, och skall der blifva utförligare afhandladt ”).
Sedan detta var nedskrifvet, kom jag att se The illustrated London News
för den 19 Mars 1864, p. 290, der åtskilliga cirkelformiga figurer finnas tecknade.
De sägas vara gåtlika och af okänd betydelse (of unknown import); de förekomma
i Northumberland stundom i stort antal; i närheten af Doddington finnas några
hundrade deraf, och de äro i allmänhet lika hvarandra. Häraf har man dragit den
slutsats att de måste hafva någon viss betydelse, och af den omständighet att en
stor del af dem äro inhuggna på grafstenar, som ligga öfver de dödas qvarlefvor,
") Dock vill jag här i korthet omnämna att jag redan för 20 år sedan på ett annat ställe") afhandlat
en del af det hithöraude ämnet, och der sökt visa att det som berättas om Odens hitkomst med sina
Diar (offerprester) och »en stor mängd annat folk», ör en historisk tilldragelse, som inträffade kring
510 år efter Christi födelse; att den sluge prestfursten som anförde t:get, sökte att, efter Romrarnas
exempel, i ett enda pantheon förena alla landets äldre gudar, för att äfven genom de skilda religio-
nerna, beherrska hela folket; att hvarje kult hade sina prester eller sin prest, som förestod gudens
offer och föreställde hans person. Fornsagorna gifva till och med anledning förmoda att hvar och
en af dem hade sin egua drägt, hvari han under offerbögtiderna visude sig, och att dervid uppfördes
skådespel, ungefär analoga med dem (mutatis mutandis) som under passionsveckan ännu uppföras på
somliga ställen inom katholska kyrkan. På detta sätt kan man förklara legenden om Balders död;
och man berättar en dermed fullkomligen analog händelse, som timat inom sistvämnda kyrka för nå-
gra hundrade år sedan. Det var ej guden Balder, utan Balders prest, som svekfullt dödades; det var hun
som i sin hvita fotsida mantel var »den hvite guden»; det var han, den mördade vackre mannen, som
begrets såsom »fromhetens afbild»; tv att sjelfva Bulderskulten var grym och kräfde blodiga offer, lika-
som all hedendom, visa ännu Balders offerstenar. Någon legend om Baals död, förekommer ingen-
städes. Baals gemål het både här i Norden och i kultens hemland Baltis; Balder tilldelades en annan
hustru: Nanna eller Nana, som var den persiske solguden Mithras’ gemål. Den tilldragelse som be-
rättas, att då Balder dött, dog äfven hans hustru och blef bränd på summa bål som han, är så äkta
herulisk att den ej lemnar minsta tvifvel om legendens historiska verklighet (jemf. Vitterh. Akad.
Handl. p. a. st.). Att detta varit en enskild olyckshändelse som ej hade inflytande på kulten, torde
äfven inses deraf att Misteln, hvarmed dådet verkställdes, var en för kulten helig växt och ansågs
lyckobringande fortfarande äfven efter tiden för legenden. Allmogen i V.-Götland upphängde den i
husen ännu på Linnés tid att förekomma eldsvåda (V.-Göt. Res. 31) och i min barndom begagnades
den af en och annan i Skåne för att göra hexerier oskadliga (Ur-invån. I, 6. p. 14).
”) Se 8. Nilssons Inträdestal i Kongl. Vitterhets- Historie- och Antiquitets-Akademien d. 17 Dec. 1844. Handlingarna
XVIII delen 1846 sid. 263. — För närvarande ämne hufvudsakligen s. 276 o. f-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
