Om några homeriska former. Av J. E. Hylén. Vid sysslandet med homerfrågan måste den språkliga sidan utan tvivel tilldraga sig den största uppmärksamheten. Då jag en tid sysslat med denna Πᾶσα, har jag också tagit i betraktande åtskilliga homerformer. Närmaste anledningen att avhandla just dessa former, som blivit föremål för granskning i föreliggande uppsats, har varit en utsaga av Christ i hans avhandling Homer oder Homeriden” s. 60. Han påstår der följande: Einige aus falscher Analogie entstandene Formen finden sich nur in der Odyssee, wie ἤην (19. 283, 283.316, 24. 343), μάντηος (10. 493), γέλως (8. 343, 344), μαχεούμενον (11. 403, 24. 113), διδώσω (13. 588, 24. 314), ἤϊον (10. 146, 274, 446, 23. 370, 24. 501), οὐδόν = ὁδόν (17. 196). Jag vill nu se till, om dessa Christs påstäenden bestå inför en noggrannare undersökning. Jag vänder mig då först till det mycket omtvistade ἤϊον, som läses i Od. 10. 146, 274, hvarest det hör hemma i första pers. sg. Deremot måste samma form föras till 3:6 pers. plur. i Od. 10.. 446, 23. 370, 24. 501, hvilket Gehring, Index Homericus s. 259, på det förstnämda stället av något förbiseende underlåtit, i det han emot textsammanhangets vittnesbörd räknar denna form till första pers. sg.* ' Ett ἤϊον, som Zenodot antingen själv eller efter andra insatt såsom konjektur i st. f. handskrifternas ἔκλυον i Od. 2. 42, hör ej hit. Det är imperf. till ἀΐω. Aristonikus och Didymus finna denna konjektur löjlig, ty det heter hos dem: γελοίως γράφει Ζηνόδοτος «iov», ἀπὸ τοῦ ἀΐειν, 6 ἔστιν ἀκούειν. Samma ἤϊον vidrör Johansson, K. Z. 32. 508, hvars rot han ansätter till ēz(8)ı, hvilken såsom tem. aor. ger ἤϊον. Hos Homer gives dock ej denna form utan endast den oaugmenterade ἄϊον (Il. 18. 252, der Eustathius 1014. 55 tolkar det med ἀπέπνεον, men omnämner, att andre tolka det med ἠσϑανόμην κατὰ τυχήν 1. e. sentiebam in animo, och 18. 222). Hesychius har ej heller inlagt betydelsen «höra» i ἤϊον, men tolkar deremot ἄϊον med ἤκουον καὶ ἠσϑανόμην. Nord. tidsskr. f. filol. 8416 række. Il. 1