Om några homeriska former. 19 Etym. Stud. 1: 16. Med ἐρέβεσφιν (11. 9. 572), ὄρεσφι(ν) (I1. 7 gånger), ὄχεσφι(ν) (1]. 22, Od. 1 gång), στήϑεσφι(ν) (11. 8, Od. 1 gäng) till förebilder är κράτεσφι bildadt. Christ, Homer oder Homer.? 106, yttrar sig även om konjunktivformerna #2yrtart och στρέφεται. Men ingalunda på ett sätt, som jag kan gilla. Det är nemligen till fullo ådagalagdt, att de atematiska stammarna ursprungligen bildade konj. genom att till den stärka stamformen tillfoga ett bildningselement o eller ε och dertill foga ändelserna. Vi ha ungefär 125 sådana konjunktivformer bevarade i de homeriska dikterna. Detta bildningselement kontraherades snart med föregående vokal i atenatiska vokalstammar till en lång vokal. Sådana former bevara inskrifterna. Likaledes sammansmälte detta konjunktivbildande element hos de tematiska stammarna med den tematiska vokalen till en lång vokal. Se härom G. Meyer, Gr. Gr.” 501 ff. Vi finna dock även i atematiska konsonantstammar sädana längvokaliska konjunktivformer. Hvarifrån har då den långa vokalen hos dem kommit? Helt naturligt har den överförts till dessa atematiska stammar, der den ursprungligen ej hörde hemma, per analogiam dels från de tematiska stammarne och dels från de atematiska vokalstammarne. Vi fingo säledes jemte hvarandra former sådana som ὄοσομεν ([!. 4. 16) och ὄρσωμεν (Il. 7. 38), παύσομεν (Il. 21. 314, Od. 2. 168) och παύσωμεν (1l. 7. 29), δέξομεν (7353, 0d. 7. 1910. a)och ῥέξωσιν (0d. 16. 381), εἴξομεν (1]. 4. 62) och εἴξωσι (I. 12. 224), ἐρύσσομεν (1]. 1. 141, Od. 8. 34 o. ἃ.) och ἐρύσσωσι (Od. 17. 479), διαπέρσομεν (Il. 9. 40) och ἐκπέοσωσι (Il. 1. 164), δώομεν (11. 7. 299, 351, 06:16. 184) och δώωσι(») (Il. 1-.-.137,.0.. 136, 278), ἐπαμύ- 1 Mot Christ, anf. st., La Roche, Hom. Textkr. 185, m. fl. aspirerar jag formen, enär handskrifterna i sin skrivning äro mycket vacklande — de kunna således ej anföras mot mig — och de avskrivare och forntida lärde, som skrevo med spir. lenis, tydligen leddes av samma missuppfattning, som gör sig gällande hos scholiasten till Il. 21. 536. Han härleder nemligen formen från ἀλῆγαι — ἀκόλουϑος τῷ ἀλῆναι —, den passiva aor. till εἴλω. Vidare uppfattar jag ej ἅλτο såsom La Roche, Hom. Tkr. 186, hvilken anser denna form synkoperad ur &2ero, i det han för denna sin uppfattning anför Eustathius 1916, 62 såsom auktoritet. Men Eustathius är nu ingen auktoritet på linguistiskt område. Jag anser den fastmera vara en oaugmenterad s-aorist: * σαλσ-το > ἄλτο. 4