Om några homeriska former. 21 præsenssystemet med kort modusvokal. Och hällre än att utmönstra dessa och ersätta dem med konjekturer bör man väl söka att förklara dessa kortvokaliska konjunktivformer av tematiska verb. Och ingalunda är det väl otänkbart, att de atematiska konsonantstammarnas kortvokaliska konjunktivformer, på hvilka den äldre grekiskan var så rik, givit upphov till kortvokaliska tematiska konjunktivformer. Ty lika väl som de tematiska stammarne förorsakade längvokaliska atematiska konjunktivformer, lika väl kunde analogibildningen verka i motsatt riktning, även om med mindre kraft. Monro, Hom. αν." 71, tror emellertid icke på denna korta modusvokal, och det återstår honom då ingenting annat än att med Curtius undanrödja alla exempel härpå. Dessa äro åtminstone sex. Ty må Curtius gerna förklara ἐρείομεν (Il. 1. 62) för en atematisk bildning, hvarom meningarna dock kunna vara delade; må vidare εὔχεται (Il. 14. 484) mot de bästa handskrifterna efter läsarten hos codex Vrat. uppfattas såsom indikativus; desslikes må κελεύομεν (H. 23. 659, 802) tolkas såsom indikativform, ehuru en konjunktiv på dessa ställen mycket väl vore pä sin plats; må dessutom ὀδύρεται (Od. 4. 740) uppfattas säsom aor. konj., der likväl en præsenskonjunktiv mest tilltalar språksinnet och der formen uppfattas såsom sådan av Hentze, Homers Od. till detta ställe, Ebeling, Lex. Homer., Gehring, Index Hom.’; det återstår i alla fall följande sex præsenskonjunktiver med kort modusvokal: βούλεται (1]. 1. 67), μίσγεαι (Il. 2. 232), χατίσχεαι (11. 2. 233), ἐπείγετον 5" (11. 10. 361), στρέφεται (11. 12. 42) och ναυτίλλεται (Od. 4. 672). Och alla dessa former måste Curtius och Monro skaffa ur texten och ersätta med konjekturer. Sålunda, då de båda hāälla troligt, att, enär ἐπείγετον och προϑέῃσι styras av samma ὡς ὅτε, dessa former också äro hemma i samma modus, låter Curtius troligen med Il. 23. 760 för ögonen genom en konjektur προϑέῃσι komma in i en relativsats, som fordrar konjunktivus, och har derigenom räddat 1 Curtius tyckes utan tvekan uppfatta den ss. aor. konj., då han icke ens omnämner den bland sina misstänkta konj. former. * Denna form räknar Christ med orätt till de former, i hvilka sekundärändelsen -rov inträngt i st. f. den väntade -τὴν, neml. διώκετον (Il. 10. 364), ἐτεύχετον (Il. 13. 346), λαφύσσετον (I1. 18. 583).