22 J. E. Hylén: ἐπείγετον som indikativform. Monro, som ej gillar denna operation, griper till en annan utväg. Skalden har enligt hans tanke uppfattat προϑέῃσι som en indikativform, och då är naturligtvis också ἐπείγετον hemma i indikativus. Den, som känner sig övertygad av slika skäl, han må instämma med Monro. Jag gör det icke. Vill man nödvändigt vindicera denna form för indikativus, hade det väl varit enklast att antaga tvenne olika konstruktioner efter ὡς ὅτε, den ena med indik., den andra med konj. Att olika konstruktioner efter ὡς ὅτε i liknande ställning förekomma, är obestridligt. Man behöver endast hänvisa till Il. 2. 147 eller 15. 624 för att få detta påstående styrkt. Men vid dessa fall kommer först konjunktivus och sedan följer indikativus, ett förhållande, som lär vara vanligt, enligt hvad Löfstedt, Grek. Gramm.” 205, uppgiver. Men egendomligt nog gives ej exempel på ett motsatt förhållande. Jag har undersökt de 33 ställen, der ὡς ὅτε styr indik., och ingenstädes har konstruktionen sprungit över till konj. Derför har man i de homeriska dikterna intet enda fullt analogt exempel på en dylik dubbelkonstruktion efter ὡς őre. Och ingen har heller här velat antaga en sådan. Scholiasten till Ven. A anser, att här läses indikativform i st. f. konjunktivformen ἐπείγητον, som vore på sin plats. Icke ens denne häller således en dubbelkonstruktion här för riktig. Hans missuppfattning om formen är lättförklarlig. Naturligast är, som mig synes, att vända om Monros slutledning. Då skalden här skriver προϑέῃσι, och detta är en konjunktivform, har han troligen betraktat ἐπείγετον i föregående rad som en konjunktiv. Även om στρέφεται äro meningarne mycket delade. Blott att det ej hör hemma i konj., deri stämmer man överens. Någre hava sökt försvara en indik. efter ör ἄν i analogi med Od. 10. 410, men en dylik förklaring kastar t. o. m. Curtius över bord. Han ansluter sig till Pach, som ändrat handskrifternas läsart ὡς δ᾽ ὅτ᾽ ἄν till ὡς δ᾽ ὅποτ᾽. Genom en dylik ändring kan ımndikativformen räddas, men dä handskrifternas läsart är välbestyrkt, är det ej tillrådligt att gripa till denna utväg. Monro vill läsa ὡς δ᾽ ὅτ᾽ ἔναντα, hvarvid han söker försvaga tron på konjunktivformens tillvaro, i det [AE] » han drager bruket av őr ἄν i liknelser hos Homeros i be-