Förklaringar ock anmärkningar till fornnordiska lagar. Av Elis Wadstein. Fda. annær, ænnen, ennæn, ennen «nagon», som förekommer i flere av de fda. lagarna, identifierar Lund i Det ældste danske skriftsprogs ordforråd med annær «annan»; även Schlyter uppfattar i glossarei till sin edition av Skånelagen den av dessa former, som förekommer i nämda lag, nämligen annær «någon» på samma sätt. Det är ju troligt, att just denna senare form annær kan vara sä att förklara (jfr. emellertid nedan), då annær «annan» stundom kan bliva liktydigt med «någon» (näml. «någon annan»). Formerna ennæn, ennen äro emellertid på grund av första stavelsens e säkerligen att sammanhälla med isl. einnhuerr, fsv. ennor «någon». ennæn, ennen förhälla sig till dessa former på samma sätt som fsv. nokan, naaken till isl. nekkuerr, fsv. nokor. Med ænnen jämte ennen är att jämföra fsv. ænn jämte enn (isl. einn), vari œ som bekant beror pä samnordisk kontraktion οἱ > 8 framför lång konsonant. Även a i fda. annær «någon» kan återgà på samma grundform som de nyssnämda orden; ett urnord. *“ain- övergår ju såsom bekant till az-, i det fall att *ain- endast havt stark biton. Såsom stäende framför geminata bör så detta ἃ ha förkortats till a. Fsv. domwæren, Vgl. IV. 12 (Schlyters ed. s. 293,10), som förekommer i följande sammanhang: Nu œr þe fiughur domæren ma hindræ: eit ær kiærlek, anæt ær hat, pridiæ ær gawur, fiærdpæ ær ræzl fattar Schlyter (samt även Noreen i Altschwed. leseb. 13,1) såsom nominativus. Stället skulle alltså vara att förstå på följande sätt: «Nu finnes det fyra (saker), Nord. tidsskr. £. filól. 3die række. III 1