32 Herman Andersson: lan vokaler (carro). 1 allmänhet har kort 7 ej starkare vibration än i svenskan, det långa är däremot skarpt vibreradt. Man jämföre det svenska och italienska uttalet af lat. Varro. Om ὦ är ingenting att anmärka. Allmänna anmärkningar om konsonanterna. Aspiration efter explosivor förekommer lika litet i italienskan som i franskan; man märker lätt detta, då man hör en italienare uttala för våra öron välbekanta latinska ord som fale, par etc. Men om italienskan i detta fall öfverensstämmer med franskan, afviker den i ett annat från nämda språk, i det att korta konsonantljud uttalas med mindre energi. Detta har i den föregående framställningen särskildt påpekats vid beskrifningen af s, 7. uttalet af explosivan i íc/, ísh, men gäller alla ljud. Muskelspänningen hos de arbetande organerna synes öfverhufvud taget vara lika stor som i svenskan. Vokaler. t,e, é, 0, ὁ, u. i uttalas som i svenskan. e («e chiuso»). Förmodligen höjes tungan något mindre än i sv. se, sett. När jag satte in mitt slutna e-ljud i stället för det italienska, tyckte sig italienarne höra ett slags i-ljud. ê («e aperto»). Svenskt ἃ 1 /ätt, men med mindre tunghöjning. I många fall torde det sammanfalla med det öppnare svenska ljudet i ärr. Dock får vid emfatiskt uttal af t. ex. ecco, bella, det it. ê en ännu öppnare klang. Anm. Då ursprungligen betonadt éê-ljud kommer i mindre betonad ställning, uppstår ett mellanljud mellan e och ὦ, hvilket synes mig vara detsamma som i sv. den. Ordet berne i satsen: sarà ben lui har tydligen ett annat e-ljud® än i benedetto ἃ ena sidan, och i sta bene ἃ den andra. På samma sätt är deve i dev'essere cosi med afseende på vokalljudet tydligt skildt från fullbetonadt deve (med öppet e) och beve (med slutet e). a. Tungryggen höjes något mot bakre delen af hårda gommen. Det korta it. a i atto, matto, förefaller mig fullkomligt identiskt med a i sv. att, matt, och fr. patte. Det långa a-ljudet i a/a bildar jag med samma munställning som