Cooper, Word Formation in the Roman Sermo Plebeius. 61 att han särskildt tycker om sådana vändningar som acerdða amatio’st, cautio’st mihi (= acerbum est amare, mihi cavendum est); och därtör räknas de till sermo plebeius. Argumenteringen är svag, ty komikerna upptaga från andra håll än vulgärspråket egendomliga uttryck, som anses göra särskild effekt, och ej sällan smida de dem mer eller mindre fullständigt själfva. Att en bildning, som har en rik användning i det klassiska språket, äfven är produktiv i vulgärspråket, är ju alldeles icke underligt; men att på grund af Plautus och några ex. från Terentius tala om «the fondness of the sermo plebeius for verbal abstracts in -ἔΐο, τοῖο,» är att gå för långt på vägen att göra allt latin til vulgärlatin. Vidare träffas dessa bildningar ej sällan hos Scriptores rei rusticæ, men bevisar det genast, att de voro beståndsdelar af sermo rusticus? kunde de ej också här vara tekniska termer införda af vetenskapliga författare och ej upptagna ur landtmännens språk? Efter betraktelser sådana som de nu anförda, ehuru de naturligtvis ej alltid framkalla den kritik, som här ägnats § 2, plägar förf. anföra talrika exempel på de ifrågavarande bildningarna. Men dessa exempelsamlingar äro ej tillfredsställande ordnade. Stundom synas författarne fullständigt excerperade, stundom representeras de blott genom få exempel. Det kan naturligtvis ej vara fråga om fullständiga ordlistor: de skulle svälla ut till ett digert lexikon; men något mera system, eller i allt fall ett konsekventare citerande hade varit önskvärdt. För att förblifva vid § 2, är det svårt att se, på hvad grund dess ordlista kommit till. Där upplyses i texten, att Plautus har 94 bildningar på -fio, -sio; af dem undvikas 25 af de klassiska författarne; af dessa 25 citeras 23. Om t. ex. Catullus säges ingenting, men från honom anföras argutatio, basiatio, fututio. Nu har Catullus åtminstone essuritio, inrumatio, osculatio, som äro lika oklassiska, således dubbelt så många som de anförda. Får man häraf en adekvat uppfattning af denna aflednings spridning? Vitruvius har tillagt 94 nya, säges det i texten, och af dem anföras 93; hvarför ej den 94de? ÁA andra sidan säger texten, att Columella tillade 34 nya, Tertullianus 136; men ordlistan upptar 35 af den förre, 138 af den senare. Ett eller annat af de upptagna orden är således ej för den anförda författaren nytt och står ej i paritet med de öfriga i listan. Eller skulle listan upptaga och utelämna på slump både nya och gamla former? En granskande läsare gör sig allehanda frågor af liknande art. Sådana anmärkningar kunna göras litet hvarstädes. Det medgifves, att dessa anmärkningar träffa detaljer, som kunna synas små; men på summan af de systematiskt utförda detaljerna hvilar greppet öfver det hela; på en statistik, som ej håller streck, och på exempelsamlingar, som kommit till utan fast plan, står