60 Johan Vising: Anm. af honom hafva dragit gränsen för vulgärlatinets område alltför vid. Dock må medgifvas, att om i något fall detta område kan utsträckas mera än i andra, torde det vara i ordbildningen, Cooper har nämligen, såväl i den allmänna inledningen som i den speciella afhandlingen, påvisat, att de obildade folkklasserna vilja hafva fylliga ord, längra ord hellre än korta, sammansättningar och afledningar hellre än enkla ord och stamord. Detta bekräftas ju i fullaste mått af de romanska språken: fas, os (oris), jus, 18, nare, flere, ire hade svårt att hålla sig; ante utbyttes mot abante, deabante (avant, devant); æternus mot æternalis (éternel), ο. 8. ν. Häri ligger ett viktigt bidrag till det rätta förståendet af de folkliga spräkformernas lif i allmänhet. En källa, som Cooper afstått från att begagna, är inskriftslatinet. Man kan ej annat än beklaga detta, då inskrifterna otta höra till den allra populäraste språkarten. Så snart ej det ať dem bjudna materialet är taget med i beräkningen, lider hvarje framställning af vulgärlatinska företeelser af en svår lucka. Emellertid är äfven den allmänna delen af Coopers bok, den del, hvarmed referenten hittills sysselsatt sig, mycket förtjänstfull. Den är alltid väckande och vittnar om förtrogenhet med den latinska litteraturen och om en vidsträckt och beundransvärd beläsenhet i allt, som hör till denna litteratur. Nytt och själfständigt innebåller den knappt; förf. synes i allmänhet hafva sin styrka i samlande och sammanfattande. Gängen af den speciella afhandlingen är följande: 1. Afledning : substantiv, adjektiv, diminutiv, adverb, verb; II. Sammansättning: prepositionssammansättning, nominalsammansättning, hybrider (— grekiska beståndsdelar i lat ord) För hvarja bildning gifvas, så vidt möjligt, sifferuppgifter, som belysa dess förekomst i den klassiska och den vulgära litteraturen. Dessa siffror äro sällan författarens egna; i de- flesta fall äro de tagna från Pauckers bekanta studier; men sammanställda med andra resonemang bilda de högeligen intressanta paragrafer. Så t. ex. handlar S 2 om substantiv på -ἕΐο, -sio. Där citeras Thielmann, som hos Cornif. Rhet. funnit nära 50 ord på -#zo, under det Cicero har flere hundra. Där citeras Paucker, som inalles räknat 3124 sådana bildningar, αἵ hvilka 1450 hos äldre författare och 862 hos Cæsar och Cicero, i synnerhet hos den sistnämnde. Där οἱteras Gölzer, som funnit, att 45 användas af Cicero ensam, och andra författare, som beräknat, att Vitruvius tillade 94, Plinius 97, Seneca phil. 74 o. s. v. Efter detta skulle man väl tro, att bildningarna på -ἔϊο, -sio snarare tillhörde den högre, lärda stilen och voro impopulära. Cooper betraktar dem i allmänhet ock så. Men han har funnit, att Plautus ofta använder dem, och