J. L. Ussing, Pergamos. 15 Pergamos. Dock synas de historiska källskrifternas vittnesbörd tala för sannolikheten af det kortvariga giftermålets ingående liksom af det talet, att Attalos III skulle vara frukten af denna efemera förbindelse. Det af förf. citerade Polybiosstället XXX 2, 6 kan näppeligen tolkas annat än i öfverensstämmelse med denna senare åsigt, såsom Koepp i Rhein. Mus. XLVIII 154 Ë. på ett öfvertygande sätt visat, jmf. äfven Wilcken hos Pauly-Wissowa II 2170. Vid bedömandet af Eumenes II’s karakter sidd. 55 och 59 synes mig förf. ha satt denna i ett altför idealiskt ljus. Smidighet och slughet voro utan tvifvel hans mest framträdande egenskaper, och berättelsen om hans hemliga separatunderhandlingar med Perseus stå ingalunda i strid med hans historiska karaktersbild. S. 56 omtalar förï. de försök, som vid det besök, som Attalos i uppdrag från sin broder gjorde i Rom för att bedja senaten att använda sin auktoritet gentemot gallernas härjningståg på pergameniskt område, från romersk sida gjordes att skilja de båda bröderna åt. Den läkare Stratios, hvars föreställningar skulle ha âterfört den vacklande Attalos till trohet mot sin broder, var honom icke ursprungligen följaktig till Rom, utan hade af Eumenes med anledning af de hotande ryktena blifvit skickad för att förebygga en ödesdiger brodertvist, se Livius XLV 19, 8 och Polybios ΧΧΧ 2, 1f. Den Licinius, som var skickad för att mäkla fred mellan Eumenes och gallerna, s. 57, var ej Cajus, utan Publius Licinius, se Livius XLV 34, 13 och Polybios XXX 3, 7. S. 60 redogör förf. för Eumenes’ förtjenster om konster och vetenskaper. Dervid synes förf. icke ha gjort full rättvisa åt grundläggaren atf den pergameniska grammatikerskolan, Krates från Mallos, som väl knappast med fog kan inrangeras bland de «Lærde af anden Rang». Ej heller träffar Ussings karakteristik af Krates’ strid med Aristarchos angående analogien och anomalien sakens kärna. Ty med det omdömet, att Aristarchos forskade efter språkets lagar, under det Krates endast såg undantag och anomalier öfverallt inom språkets verld, har man knappast skipat rättvisa mellan de begge antagonisterna, se häröfver Susemihl, Gesch. der griech. Litteratur in der Alexandrinerzeit II 7 ἢ. S. 61 nämner förf. en staty af den attiske konstnären 8ilanion, som Attalos I skulle ha tagit såsom byte vid eröfringen af Oreos «208», Denna stad intogs först år 200 af Attalos och romarne, se Livius XXXI, 46. Hvad förf. s. 66 menar med följande sats: «Da Romerne derefter vendte deres Vaaben imod Achæerne og Mummius, og for bestandig gjorde Ende paa Grækenlands Uafhængighed, etc.», är icke svårt att se, dock borde en sådan typografisk lapsus icke tolereras i en bok, som är afsedd för en större publik. Författarens redogörelse för de genom tyskarnes gräfningar