Brunn, Kleine Schriften. 181 skall återstoden αἱ Brunns smärre skrifter få sin plats. Uppsatserna äro på grund af den aflidnes önskan utgifna på det språk, på hvilket de ursprungligen voro författade: däraf kommer det sig, att i det föreliggande bandet den italienska texten intager ett vida större omfång än den tyska. Studiet af de olika uppsatserna underlättas betydligt genom förläggarens tillmötesgående att låta i texten afbilda de minnesmärken, hvilka behandlas af författaren. Dessa afbildningar äro hemtade från Monumenti och Annali dell’ Istituto, Archäol. Zeitung m. fi. mer eller mindre svårtillgängliga publikationer. Konsthistoriska, likasom litteraturhistoriska forskningar kunna drifvas på olika sätt och efter olika syften. En metod — vi kunna ju kalla den för den analytiska — består däri, att man analyserar det enskilda konstverket, att man fördjupar sig i dess betraktande från olika synpunkter och sålunda vinner en intim förståelse af dess väsen och betydelse. Vid en sådan forskning täljer konstverket till slut sin saga och biktar, hvad konstnären med detsamma har velat, och huru han kunnat, hvad han velat. För sådana undersökningar kräfvas sällsynt lyckliga egenskaper, såsom konstnärlig blick, grundlig bekantskap med de olika konstverkens teknik, förtrogenhet med olika tiders olika stilriktningar samt först och sist förmågan att hängifvet försjunka i betraktelsen af ett konstverk. Sådana lyckligt utrustade naturer egde Winckelmann, Brunn och Julius Lange. En annan metod, som i våra dagar är den förherrskande inom såväl konst- som litteraturhistorien, är den historiska. Denna sträfvar att åt konstverken anvisa deras plats i den historiska utvecklingskedjan, att uppvisa de historiska förutsättningarna för ett konstverk i dess form och framträdande, att klargöra sammanhanget mellan äldre och yngre konstverk af samma art. Särskildt har denna forskningsmetod till sin uppgift att framhålla utvecklingen af de konstnärliga motiven genom att uppvisa, huru konstnären vid utförandet af sin uppgift är bunden vid häfdvunna traditioner, och huru ett motiv under utvecklingens gång fortsättes och ombildas. Den ena forskningsmetoden kan icke utöfvas ensidigt utan medverkan af den andra — men visst är, att den analytiska eller den historiska metoden framträder mera utpräglad hos olika forskare och i olika tider. Det är en händelse. som ser ut som en tanke, när vi på samma gång äro i tillfälle att anmäla tvänne arbeten, hvilka hvar för sig på ett förträffligt sätt representera de båda olika riktningarna inom den antika konsthistorien, Brunns kleine Schriften den analytiska och Studniczkas Siegesgöttin den historiska. I dessa smärre skrifter lär man betydligt bättre att känna Brunns skaplynne och forskningsmetod än i hans större arbeten, Väl är det sant, att åtskilligt af det, som han skref i midten af vårt århundrade, har blifvit beriktigadt af nyare forskningar, och att mycket af hvad Brunn lagt i dagen nu för tiden