182 Sam Wide: Anm. af inhemtas bland de första elementen i klassisk arkeologi. Men detta hindrar ej, att hans samlade uppsatser äro synnerligen lärorika, emedan vi här få sitta vid mästarens fötter och lära oss den forskningsmetod, som vid århundradets midt lyfte den klassiska konstarkeologien från antikvitetsforskningens nivå till rangen af en verklig konstvetenskap. På samma gång som Brunn för denna utstakade dess själfständiga uppgift, måste han frigöra den klassiska konstarkeologien från dess beroende af den klassiska filologien i inskränkt bemärkelse. Han har från vissa håll fått uppbära förebråelser för detta, och man har påpekat, att somliga af Brunns lärjungar allt för ensidigt satt sig öfver den klassiska filologiens kraf at göra sig hörd i arkeologiska tvistefrågor. Dock må man icke göra mästaren solidarisk med vissa lärjungar, hvilka vinlägga sig om att efterlikna «wie er räuspert und wie er spuckt». När en forskning höjt sig till rangen af vetenskap, måste den vandra sina egna vägar och med kännedom om sin egenartade uppgift lösgöra sig från beroendet af den gamla vetenskap, i hvars hägn den har uppstått. Detta är den lärdom, som vetenskapernas historia lämnar oss på alla områden. Hvad Brunn själf beträffar, vitna just hans smärre skrifter om hans grundliga filologiska bildning och hans förtrolighet med den klassiska litteraturen, En lärorik framställning af den klassiska filologiens förhållande till den klassiska arkeologien lämnar Brunn på sid. 58 i det här anmälda arbetet. Det är icke lätt att i korthet redogöra för det rika och mångsidiga innehåll, som utmärker det första bandet af Brunns Kleine Schriften. Här finnas tolkningar af romerska sarkofagreliefer, hvilka framställa sägnerna om Orestes, om Proserpinas återkomst, om Phaidra och Hippolytos m. fl. Här träffa vi uppsatser om Ara Casali och Hateriernas märkliga grafmonument. Metodiskt lärorik är uppsatsen «Ueber zwei Triptolemosdarstellungen». En uppsats är egnad åt undersökningen om det kapitolinska Jupiterstemplets främre gafvelgrupp och en annan behandlar de antika och kristna basilikorna. Här träffa vi äfven flere redogörelser för de märkliga fynd, hvilka på 1840- och 50-talen gjordes i etruskiska grafvar i Cervetri, Vulci, Corneto, Perugia m. fi. ställen. Här hänvisas ock på de inflytelser, som den semitiskt-orientaliska och den ioniska konsten utöfvat på Italiens äldsta konst och konsthandtverk. Med stort intresse motse vi det andra bandet, som kommer att innehålla Brunns studier öfver den grekiska konsten. Studniczka’s «Siegesgötíin» utgör en omarbetning och utvidgning af den föreläsning, med hvilken han i början af förra året inledde sin verksamhet såsom professor i klassisk arkeologi vid Leipzigs universitet. Hans ämne var Nike, den grekiska