184 Sam Wide: Anm. af Studniczka, Die Siegesgöttin. eller slutpunkten för gudinnans luftfärd, antingen det moment, i hvilket hon lyfter sig till fiykt, eller det, i hvilket hon efter sitt sväfvande genom rymden berör jorden. I Conservatorspalatset på Roms Capitolium står en Nikestaty af marmor från förra hälften af det 5te årh. f. Kr. Gudinnan är klädd i dorisk chiton med öfverslag, hvars nedre rand omfattas med båda händerna, för att hindra dess allt för häftiga fladdrande. Kroppstyngden hvilar på fotspetsarne, och hela ställningen angifver gudinnan i det ögonblick, när hon sänker sig ner till jorden. Detta motiv är vidare utbildadt i ett par bronsstatyetter, af hvilka den ena befinner sig i Neapel, den andra i Cassel, och hvilka båda äro romerska kopier af grekiska original. Här må äfven erinras om Pheidias’ Nike, som sväfvar på högra handen af Athena Parthenos’ staty. Af denna ha vi endast en dålig kopia, som likväl visar, huru Pheidias löste Nikeproblemet. Han framställde gudinnan med framlutad öfverkropp och lindrigt böjda knän samt med venstra foten satt en smula framför den högra, just i det ögonblick, när hon tänkes nedsväfva från Athenas hand — en situation, som kanske bäst uttrycker segergudinnans väsen. Detta nedsväfvande framträder ännu bättre i Paionios’ mästerverk, den Nikestaty, som Messenierna och Naupaktierna omkring âr 420 läto resa i Olympia på en 9 meter hög piedestal. Här är flygproblemet inom rundplastiken löst på ett så tillfredsställande sätt, som gerna var möjligt. Gudinnan sväfvar ner från höjden och föreställes farande ned genom rymden, drägten fladdrar för vinden, under farten har chitonen lösts från sitt fäste på den venstra axeln, så att venstra bröstet blottats. Med utsträckta händer håller hon tast manteln, som sväller för vinden såsom ett segel och med sin ursprungligen purpurröda färg bildade en förträfflig bakgrund åt den luftiga uppenbarelsen i den hvita marmorn. ÞVenstra benet är käckt framkastadt, och det högra har endast ett löst fotfäste på örnen, som befinner sig mellan själfva statyn och piedestalen. På ett synnerligen lyckligt sätt har konstnären löst de tekniska svårigheterna, i det han låtit tyngdpunkten förläggas till bakre delen af statyn, till den fladdrande mantelns marmormassa, och ur denna låtit Nikefiguren framträda illusoriskt fritt och nästan löst från sin bakgrund. Örnen som sväfvar vid gudinnans fötter gör äťven sitt till att höja illusionen af den sväfvande marmorgestalten. Här stå vi vid höjdpunkten af det, som grekisk konst kunde åstadkomma vid framställningen af den från himmelen nedsväfvande segergudinnan. Men huru genialisk konstnär Paionios än var, och huru mästerligt han än löst sin uppgiťt — för den historiska betraktelsen visar det sig dock, att han icke varit alldeles oberoende af sina föregångare, utan att han i sina motiy haft dels Pheidias Nike, dels Archermos’ arkaiskt naiva arbete till förebilder.