Studniczka, Die Siegesgöttin. 183 segergudinnan, en äkta hellenisk idealgestalt. Det är en gudomlighet, som spelade en viktig roll i grekernas offentliga och enskilda lif, där bhon förkroppsligar den täflan, som kännetecknar forntidens greker i krig och fred, i kroppsöfningar och kapplöpningar, i diktning och musik, i talarkonst, skönhet och klokhet. Visserligen är hon icke segergudinnan i den mening, att hon förlänar segern (det gör vanligen Zeus eller Athena, stundom också någon annan olympisk gudomlighet), men hon öfverbringar i det afgörande ögonblicket segern från de olympiska gudarne. Hon måste därför i konsten framställas såsom ilande ned genom rymden med segerns budskap. Detta är ingen lätt uppgift för plastiken, och förf. visar, huru grekerna långsamt, men energiskt lyckades öfvervinna de därmed förbundna svårigheterna. Förebilder för den grekiska idealgestalten funnos hos de bevingade assyriska dämonerna, men grekerna nöjde sig icke med att låna deras vingar: <«de ville äfven åskådliggöra vingarnes ändamål, den raska rörelsen genom luften — något som aldrig hade fallit en orientalisk konstnär in » Man föreställde sig altså den bevingade gudinnan i en springande rörelse — det enklaste sättet för den arkaiska konsten att åskädliggöra hennes ilande färd genom rymden, och i denna ställning är Nike bildad i en af den grekiska plastikens äldsta skapelser, den sannolikt af Archermos förfärdigade bevingade marmorstatyn från Delos. Denna Niketyp har tydligen utöfvat ett stort inflytande på den närmaste efterverldens konst och konsthandtverk, som under loppet af ungefär ett århundrade uppvisar mer eller mindre modi fierade reproduktioner af Nikestatyn från Delos. Sålunda har man på Athens Akropolis funnit såväl en marmorstaty, som en bronsfigur, hvilka båda tydligen leda sitt ursprung från nämda förebild. Denna typ synes icke hafva varat synnerligen länge efter perserkrigen. Det uppsving inom konsten, som stod i sammanhang med nationalkänslans höjande genom grekernas segrar i dessa krig, har äfven tagit hand om Nikegestalten och omdanat denna på ett sätt, som mera motsvarade tidens stegrade konstnärliga kraf. Sålunda finna vi på åtskilliga mynt Nikeproblemet löst på så sätt, att den bevingade gudinnan afbildas i samma ställning som en flygande fågel. Samtidigt finna vi på vasmäålningar ett annat försök att framställa de flygande figurerna (Eros och andra bevingade väsen), i det dessa afbildas såsom simmande i luften — ty man föreställde sig gerna, att fågeln sam i luften, och en dylik föreställning måste äfven uppstå i fråga om den flygande människokroppen. Inom rundplastiken var en sådan typ emellertid hardt när outförbar, ty där kan den bevingade gestalten svårligen afbildas fiygande som en fågel eller simmande genom luften. Därför har man vid genomförandet af de nya Nikemotiven inom rundplastiken till en början måst nöja sig med att framställa utgångspunkten