Thucydidis Historiae, rec. Hude. 85 mycket tvifvelaktig torde den af utg. ur C upptagna läsarten äfven vara på bl, a. följande båda ställen: I 67, 3 = p. 58, 13 ποοσπαρακαλέσαντες τῶν ξυμμάχων τε (fattas i ABEFM) καὶ εἴ τίς τι ἄλλος (jfr. Poppo-Stahl och Classen-Steup t. st.), I 109, 4 = p. 86, 17 τάς τε ναῦς ἐπὶ τοῦ ξηροῦ ἐποίησε καὶ τῆς νήσου τὰ πολλὰ ἠπείρου (UG: ἤπειρον ABEFMG, det förra svårbegripligt både som nominal- och som verbalform). Ifråga om konjekturalkritikens handhafvande i Thukydides bekänner sig utg. i sitt företal (p. VIII f.) till grundsatser, som i det hela bära prägeln af insiktsfull hofsamhet. Det mål, som han på detta gebiet för sig uppställt, kan i korthet uttryckas så, att han med hänsyn såväl till traditionens (af honom möjligtvis i någon grad tör pessimistiskt bedömda) beskaffenhet som till Thukydides’ bekanta egendomligheter i språk och stil sökt att hålla en medelväg mellan den konservativa och den radikala textbehandlingens ytterligheter. I sin praxis har han också omisskänligen strätfvat att blifva detta program trogen, Hvad till en början angår de efter andra kritici i texten införda eller i apparaten omnämda emendationerna (bland hvilka märkes ett större antal konjekturer af Prof. Gertz), så torde man i regeln kunna vara väl tillfreds med det urval och det afgörande, som utg. träffat. Det ligger emellertid i sakens natur, att här mångfaldigt skiitande uppfattningar kunna göra sig gällande, För egen del har jag någongång saknat omnämnande af en i mitt tycke tänkvärd konjektur, t. ex. 1 73, 2 — p. 64, 7 Classens προβαλλόμενα, liksom jag å andra sidan, och detta vida oftare, funnit ett anfördt eller godkändt emendationsförslag vara öfverflödigt, exempelvis, tör att blott nämna några af de i texten upptagna, IiI, 2 = p. 127, 9 προῆῇδε; Cobbet, 1I 60,6 == p. 154,16 f. γικώμενος ... ἀπόδοιτο Dobree och Cobet, III 45, ὃ — p. 221, 14 προτιϑέντες Krüger, IV 40, 2 = p. 293, 2 [δ ἀχϑηδόνα) Rutherford, IV 108, 4 =— p. 334, 24 οἵ’ ἄνϑοωποι Johnson. Hvad åter utg.s egna, mycket talrika och till större delen i hans föregående skrifter framlagda och motiverade emendationer beträffar, så äro dessa ej sällan synnerligen tilltalande genom sin skärpa, fyndighet och lätthet. Jag tänker härvid på sådana textändringar, som t. ex. (jag håller mig också här, liksom äfven i det följande, till de 1 texten införda) I 71, 3 = p. 62, 18 [τὰ] ἀκίνητα (td) νόμιμα (väl evident riktig), I 100, 3 = p. 81, 5 τῶν μὲν ᾿Εννέα ὁδῶν αὐτῶν', II 89, 9 — p. 182, 1 κἄν γαυμαχίᾳ, III 66, 2 f. = p. 234, 19 f. μὴ κτενεῖν ὕστερον I 111, 1 = p. 87, 15 ἀλλ᾽ ἀπεχώρησαν πάλιν ᾿Ορέστην ἔχοντες ἄπρακτον (: τοῦ, II 19, 2 = p. 128, 19 Κεκρωπειᾶς (C Κεκρωπείας c2, Κεκροπείας G: Κρωπίεγιας) — alltsammans skrifningar som (det behöfver ju icke sägas) af utg. förkastats. ' Samma gissning är framstäld af Steup i Classen 1 * (1897), hvilken utg., äfven af andra fecken att döma, icke varit i tillfälle att begagna.