Erik Staaff: Anm. af Nyrop, Gramm. hist. de la langue française. 113 ger oss i skarpt koncentrerad form kärnan af den kunskap, som återfinnes äfven i Nyrops bok. Men synpunkterna äro ofta olika, åsikterna divergerande, hvartill naturligtvis kommer, att Schwan-Behrens lägger hufvudvikten vid fornfranskan medan Nyrop skrifver språkets historia under alla dess skeden. Den intresserade romanisten gör därför klokt i att anlita båda dessa förträffliga arbeten. Han börjar med Nyrops grammatik och pröfvar och stärker sedermera sin kunskap genom ett noggrant jämförande studium af Schwan-Behrens. Nyrops arbete är indeladt i två hufvuddelar. Den första, som bär titeln Aistoire générale de la langue française, börjar med ett åt franskans ursprung egnadt kapitel, som i raska drag skildrar de keltiska, germanska och skandinaviska språkens roll vid franskans bildning och utförligare dröjer vid det galliska vulgärlatinet, dess ordförråd och grammatik. Följa så fyra kapitel egnade åt fornfranskan, medelfranskan, den klassiska och den moderna franskan. Hvar och en af dessa perioder är på ett lärorikt och intressant sätt karaktäriserad och de språkliga frågor, som under densamma påkalla uppmärksamheten (dialekter, utländska inflytelser, grammaticis arbeten etc.) finna mer eller mindre utförlig behandling, hvarjämte de viktigaste författarne och litterära minnesmärkena i mån af deras språkliga betydelse, påpekas. Det sista kapitlet i denna afdelning är egnadt åt ortografien. Den andra delen behandlar fonetiken och är delad i fyra böcker, af hvilka den första innehåller förberedande anmärkningar roende på eufemism, argot, ordlek, rim etc.). Den andra boken behandlar vokalerna. Först redogöres för deras kvantitet och kvalitet och deras härmed sammanhängande skridningar i vulgärlatinet, nästa kapitel handlar om betoningen och dithörande frågor, hvarefter man i det tredje kapitlet finner en kort allmän öfversigt öfver vokalernas öden. Härefter följer för hvarje vokal ett kapitel, i hvilket redogöres för dess utveckling först i betonad, så i förtonig ställning. Hvarje regel följes af en rik exempellista. Under rubriken cas isolés påpekas de ord, som synas afvika från hufvudregeln och hvilkas utveckling beror på särskilda kända eller okända förhållanden. Vidare lemnas i hvarje fall en del exempel på låneord och ofta finner man under en särskild rubrik analogiska former. De särskilda ljudskridningarna äro då så pâfordras föremål för utförlig med citat och exempel rikt försedd historik, Kapitlen XII—XVI behandla vokalerna under inflytande af palatal, nasal, labial, / eller r och kap. XVII de eftertoniga vokalerna. Nästa kapitel redogör utförligt för vokalernas öde i hiatus, det därpå följande talar om synkope- och diäresisföreteelser, medan slutligen i det XX", som bär titeln «Apophonie», man Nord. tidsskr. f. filol. 3die række. VIII. 8