114 Erik Staaff: Anm. af finner sammanförd en stor mängd fall af på den olika betoningen beroende vokalvexlingar i samhüöriga ord. i Konsonanternas historia upptar den 3dje delen af prof. Nyrops ljudlära. Den allmänna planen är här densamma som för vokalerna. Efter ett inledande allmänt kapitel behandlas för sig nasaler, lateraler, vibranter, explosivor och frikativor. Den detaljerade redogörelsen för hvarje konsonants utveckling föregås af en sammanfattande öfversikt af dess olika öden. Den af prof. Nyrop valda uppställningen medför en och annan oegentlighet såsom att labialerna, hvilkas utveckling ju dock är i det närmaste identisk, bli skilda åt i det v måste behandlas bland frikativorna, men detta har praktiskt taget föga betydelse och ett motsatt förfarande skulle äfven det medföra svårigheter. I en sista afdelning har författaren sammanfört en del olika företeelser nämligen accessoriska ljud, vokalharmoni, dissimilation, metates, förkortningar, kontaminationer och folketymologi. Dessa afslutande kapitel, i hvilka sammanföras alla kända fall af en viss företeelse utgöra såväl i fråga om vokaler som konsonanter i viss mån en nyhet, som emellertid är både vetenskapligt motiverad och praktiskt lämplig. Boken afslutas med en förträfflig om ock ej sällan något knapphändig, till de olika paragraferna i texten sig slutande bibliografi, en utförlig «table analytique» och en, så vidt jag kunnat finna, fullständig «Index des mots». Såsom redan nämts är det allmänna intrycket af prof. Nyrops arbete i hög grad gynsamt. Den klarhet och reda och den estetiska smak som prägla själfva framställningen förhöjas ytterligare genom en ovanligt vårdad och prydlig typografisk anordning och yttre utstyrsel. Det är gifvet att ett arbete af det ifrågavarandes omfattning måste innehålla ej så litet, hvarom delade meningar kunna råda. Utrymmet tillåter ej att här utförligt granska dessa punkter, men en del detaljanmärkningar må dock framställas, hvilka synas mig vara af någon vikt vid redaktionen af en utan tvifvel kommande 28 upplaga. § 149 säges att vokalen är fri, bl. a. då’ den följes af grupperna pr, br, ἐν, dr, gr. ĦHvarför icke äfven cr, t. ex. alacrem? Framför p! och δὲ anser förf. vokalen entraverad (huru förklaras då faible?), men det är under sådana omständigheter inkonsekvent att, såsom sker i § 233, rörande duplum säga att öfvergången till eu icke eger rum framför labial. Enligt förf.s regel är ju u här entraveradt och skall väl då under inga omständigheter ge eu? — ὃ 159 kan till exemplen på οἱ > αἱ läggas implicita > emplette. — 8 164 bör pědica ändras till *pědicum. Man skulle annars få pièche. Samma § står cërium, men detta ord har väl liksom cēra Z, och hör således ej hit, utan bör sammanföras med vierge. — ὃ 168 uppräknas bland «cas isolés» äfven