120 T. E. Karsten: Anm. af Palander, Die ahd. tiernamen. Urg. Ltl. 225, Brugmann, Grdr. 1.5 260 (metates af find. orkas, germ. wolfa- etc.). — S. 61. Fht. wisula ‘wiesel’ förbindes af Schrader, KZ. 30, 462, Bezz. Beitr. XV. 128, Sprachvergl. 360 (jfr. Persson, Wurzelerweiterung 78) med gr. αἰέλουρος (“aεἰσ-ελο-) d. s. — S. 66. Till fht. ehhurno jfr Tamm, ἘΠ. sv ordb. 121, Hellquist, Etym. Bemerk. 8. — 5, 85. Isl. stedda är icke lånadt från engelska utan = *sí50-i00 (> *stőðða > stødda), se Noreen, Aisl. Gr." §§ 114,8, 183, 1. — 5. 91. Germ. marha- ‘häst’ föreligger enl, Thomsen, Einfluss 154 som lån i finskan: marhħain pl. -παϊπιοί ‘töjler til ridebidsel’, marhaminta ‘capistrum’. — S. 117. Till fht. ziga jfr Zubaty, Archiv f. sl. phil. 16, 390, Zupitza, Guttur. 143. — S. 119, Till fht. boc, som förf. återför på ie. “b/ug-no-, jfr. Kauffmann, Beitr. 12, 507 f., v. Friesen, De germ. mediagemin. 5. — 5. 129. Till kilbur(ra) jfr Joh. Schmidt, Pluralbild. 150 not. — 5. 136. Öfver sammanställn. fht. ΠΡ = find. us-rd-s ‘stier’ jfr Noreen, Urg. Ltl. 180, Brugmann, Grdr. 1.2 728. — S. 188. Till fht. hrind jfr Danielsson, Gramm. u. etymol. studien I. 33. Arbetets hufvuddel föregås af en orienterande inledning, innehållande anmärkningar öfver de fht. djurnamnen från kronologisk, semasiologisk och morfologisk synpunkt, iakttagelser, hvilka delvis framträda som själfständiga och rätt beaktansvärda resultat af den följande undersökningen. Med hänsyn till det synnerligen rika och intressanta ämnet hade arbetet helt visst vunnit på ett något djupare ingående på dessa frågor, särskildt som desamma redan tidigare varit föremål för undersökningar (jfr de kända arbetena af Hehn och Schrader samt P. v. Bradke, Über methode u. ergebnisse d. ar. alterthumswissensch., Giessen 1890, hvilket sistnämda möjligen undgått förf.). Framför alt hade, synes det mig, den semasiologiska sidan af ämnet utförligare bordt beröras. Syftet med en undersökning af denna art är väl knappast till fullo vunnet med en etymologisk-semasiologisk bearbetning af det gifna ordmaterialet, i fall företeelserna betraktas blott isolerade. Semasiologens uppgift härvid bör väl utsträckas därhän, att han ur de enskilda ordens betydelsehistoria söker utleta allmänna principer för ordbildningen och begreppsutvecklingen. ‘Ty äfven hos ord, hvilka äro etymologiskt obesläktade, men höra till en gemensam allmännare begreppssfär, visa sig betydelseöfvergångarna ej sällan löpa i samma riktning. Hvarje försök till sådan sammanfattning af semasiologiskt likartade företeelser saknas i arbetet, men det är att hoppas, att denna synpunkt tillbörligen skall beaktas i den af förf. utlofvade fortsättningen af arbetet. Trots dessa af intresse för sak dikterade anmärkningar kan arbetet som helhet betraktadt utan tvekan betecknas som ett förtjänstfullt bidrag till denna hittils så föga uppodlade forskning,