146 Sam Wide: Denna motsägelse mellan historieskrifvarens och periegetens uppgifter, af hvilka den ena synes utesluta den andra, och detta skenbart omotiverade språng i Pausanias’ beskrifning öfver Athen har allt intill denna dag vållat arkeologerna och filologerna det största hufvudbry, och man har försökt att på olika sätt förklara denna motsägelse. Bursian De foro Atheniensium p. 9 söker lösa svårigheten genom det antagandet, att Pausanias tagit in hos en gästvän, som bodde i trakten af Ilissos, och då den första studiedagen icke räckt till för mera än ungefär halfva torgets perieges, hade han på aftonen eller följande dags morgon, innan han fortsatte sina torgstudier, besökt den i närheten af gästvännens boning belägna brunnen Enneakrunos och sålunda på grund af ordningsföljden i sina dagboksanteckningar inflickat omnämnandet af Enneakrunos midt i torgperiegesen. E. Curtius antog i sina Attische Studien II 15, att Pausanias på sin vandring från Piraeus inträdt i Athen genom den ej längt från Olympieion belägna Itoniska porten och där begynt sin färd genom Athen; men snart hade han kommit till insikt om, att han borde i sin beskrifning utgå från någon af de vestra portarna, och på grund af sitt första misstag hade han råkat rycka in Enneakrunosepisoden i torg beskrifningen. Senare har Curtius (Sieben Karten zur Topographie von Athen, Erläut. Text. s. 49, jfr. Stadtgeschichte von Athen s. 290 f.) antagit, att Pausanias vid anordnandet af sina vandringar genom Athen öfverlemnat sig helt och hållet åt de athenska ciceronernas ledning och alltså på grund af rent tillfälliga omständigheter råkat få in sin Enneakrunosepisod på dess nuvarande, i topografiskt hänseende olämpliga plats. Dessa hypoteser lämna en högst otillfredsställande förklaring af det, som skulle förklaras, och föga mera plausibelt är C. Wachsmuths antagande i Rhein. Museum XXIII 35, att Enneakrunosepisoden fått sin nuvarande plats genom en afsiktlig omställning af texten, företagen i historiskt syfte af någon läsare, som önskade på ett ställe förena de i Pausanias lsta bok förekommande trenne stora historiska exkurserna öfver den hellenistiska tidens konungar och furstar. Emellertid synes Wachsmuth själf icke så mycket hålla på denna sin hypotes, jfr Stadt Athen im Alterthum I 3841. ' Här synes Wachsmuth vara böjd att förklara «Enneakrunos- episoden» på så sätt, att i den till grund för våra Pausaniashandskrifter liggande archetypus ett eller flera blad råkat komma på orätt plats — en åsikt, som redan år 1868 framställdes af J. L. Ussing i hans Kritiske Bidrag til Grækenlands gamle Geographie s. 20 ff.