Thukydides II 15 och det gamla Athen före Theseus. 147 Samtliga nu nämda forskare utgå från det antagandet, att Enneakrunos låg på det ställe i Ilissos’ strömfåra, som ännu i dag bär namnet Kallirhoe, altså söder om Olympieion och sydost från Akropolis. Denna åsikt har under senare tider förfäktats af de tvänne bekanta topograferna KLolling (Deutsche Litteraturzeit. 1884 5. 935 f. och Iw, Müllers Handb. der klass. Alterthumswiss. III 325) och Milchhöfer (art. Athen i Baumeisters Denkmäler I 185 f.). Men därjämte har det funnits andra forskare, hvilka sökt häfda den uppfattningen, at Pausanias vid sitt omnämnande af Enneakrunos icke gjort något omotiveradt språng i sin stadsbeskrifning, utan att Enneakrunos borde sökas i det sammanhang med förut beskrifna lokaliteter, i hvilket Pausanias omnämner denna brunn, således ett stycke från det gamla torget, hvilket, såsom ofvan blifvit sagdt, bör sökas strax öster om den kulle, där det s. k. Theseion står — altså vester från Akropolis. Den förste, som framställde denna åsikt, var engelsmannen Dyer i hans Ancient Athens, 1873, s. 517 ff. Med mera tungt vägande skäl förfäktades denna uppfattning af Unger i hans grundliga afhandling «Enneakrunos und Pelasgikon, Bin Beitrag zur Topographie des alten Athen», Sitzungsber. der Bayer. Akademie der Wissensch., philos.-philolog. und histor, Klasse, 1874 s. 263 f. Till samma åsikt anslöt sig äfven Loeschcke i sitt Dorpaterprogram 1883 «Die Enneakrunosepisode bei Pausanias» '. Och denna åsikt har under 1890-talet fått en lika energisk, som talangfull förfäktare i den berömde arkeologen W. Dörpfeld. Dörpfeld hade på grund af sina topografiska forskningar öfver det gamla Athen kommit till den uppfattningen, att Enneakrunos borde sökas vester om Akropolis. Han beslöt att på ett praktiskt sätt lösa tvistefrågan och började för den skull år 1891 att vid vestra sluttningen af Akropolis, i dalsänkan mellan Areopagen och Pnyx anställa gräfningar, hvilka fortsattıs under de följande åren, Resultaten af dessa gräfningar ha meddelats i olika band af 1890-talets Athenische Mittheilungen (XVI 444 f. XVII 90 ff. 439 ff. XIX 143 ff. samt framför allt XIX 496—509 och XX 161—206, 368 ff.; jfr. artiklarna af Dörpfelds medarbetare XIX 248 ff. XXI 265 f.). Något fullt afgörande resultat i Enneakrunosfrågan har icke ' I sitt Dorpaterprogram af år 1884 «Vermuthungen zur griech. Kunstgeschichte und zur Topographie Athens» har Loeschcke emellertid åtskilligt modifierat sin uppfattning i Enneakrunosfrågan. 10"