92 F. Gustafsson: Diels’ Fortolkning er efter Patin for nominalistisk for Parmenides og hans Tid. Efter Patins Fortolkning hævdes Enheden i Tilværelsen trods alle Navneforskelligheder paa en særligt energisk Maade. Selv om Patin i det Hele skulde have Ret i sin Opfattelse, falde naturligvis de filosofiske Vanskeligheder ved Forholdet mellem Læredigtets to Tankerækker ikke bort. De have siden den Tid fulgt den filosofiske Tænkning paa dens Vej under forskellige Former. Men der kommer unegteligt større Enhed ind i Parmenides’ Fremstilling og Tankegang, naar man følger Patin’s Fortolkning, som vidner om en energisk Fordybelse i den gamle Grækers Ideer. Man kan vente en interessant Fortsættelse af Diskussionen om det parmenideiske Digt, da Diels (Parmenides Lehrgedicht p. 4) udtrykkeligt har betegnet sin 1897 udkomne Bearbejdelse som foreløbig og forbereder en ny Udgave, der særligt skal have den filosofiske Sammenhæng for Øje, medens han i det foreløbige Arbejde blot rettede sin Opmærksomhed mod Parmenides som Digter. Harald Høffding. Germanici Caesaris Aratea, iterum edidit Alfredus Breysig. Accedunt epigrammata. Leipzig 1899, B. G. Teubner. XXXIV -| 92 sid. 8:0. Denna andra upplaga af Germanicus, tillegnad M. Hertz, har riktats med nya handskriftskollationer, hvilka delvis ändrat utgifvarens kritiska uppfattning. Så åtskiljas nu bestämdt två handskriftsklasser, Bononiensis 185 får försteget framför Bernensis 88, och i vissa förtviflade fall får handskrifternas läsart stå i stället för tidigare upptagna konjekturer. Den kritiska apparaten verkar i typografiskt hänseende något oroligt och är ej alltid fullt åskådlig. Så anföres i det andra epigrammet v. 2 ur codex V säväl frenatas som concretas (aquas). Detta fall är af betydenhet, emedan den förra, men icke den senare läsarten skulle emot utgifvarens recension och cod. S bekräfta ett visst företräde hos V, t. ex. v. 4 persecuit tenerum, v. 5 orba quod och urna (V vena) samt v. 7—8, som helst utgå (och i intet fall upphjelpas med konjekturen «pius an impius»). Scholierna hafva i denna upplaga utelemnats, de göra icke häller ensamma för sig stor nytta. Men en parallelupplaga eller ett modernt sammelverk af antikens astronomiska författare vore i hög grad önskvärdt, äfven efter G. Thieles Antike Himmelsbilder. Ref. vågar icke afgifva ett omdöme om utgifvarens kritiska ståndpunkt utan inskränker sig till att på några märkligare stäl-