Car. Hude: Coniectanea. 185 würde hier und an mehreren anderen stellen interessant sein zu erfahren, an welche wörter der verf. mit seinem «etc.» gedacht hat. Und dergleichen wäre wohl mehr zu bemerken. Otto Jespersen. Vitruvii De architectura libri decem, iterum edidit Valentinus Rose. Leipzig 1899, B.’ G. Teubner. XXX -| 817 sid, Efter nära tretio års mellantid har Rose utgifvit denna nya upplaga af Vitruvius. Han har därvid haft att tillgodogöra sig flera forskningar i det alt annat än lätta ämnet, och texten har undergått icke så få förbättringar. Dock är handskriftsmaterialet icke väsentligen förändradt. Den nytillkomna handskriften från Schlettstadt (saec. X.) är föga egnad att upphjelpa textrecensionen, om den också vore direkt afskrifven ur archetypen, såsom H. Degering sökt visa, icke, som Rose anser, en af Harleianus’ många afkomlingar. Den i den förra upplagan som anonym upptagna skriften «De diversis fabricis architectonicae» har nu sitt rätta namn M. Ceti Faventini liber artis architectonicae. : F. G. Coniectanea. Homer, ὃ 613 sqq.: δώρων δ᾽, ὅσσ᾽ ἐν ἐμῷ οἴκῳ κειμήλια κεῖται, δώσω ὃ κάλλιστον καὶ τιμηέστατόν ἔστιν" δώσω τοι κρητῆρα κτέ. «Von den Gaben, die er selbst von andern erhalten hat und die für ihn besonderen Werth haben» interpretatur Ameis pessime; melius saltem δώρων de eis rebus quas omnino donare poterat Menelaus intellegitur. Sed nescio an δῶρον scriptum fuerit. Platon. Gorg. 486 d: εἰ χρυσῆν ἔχων ἐτύγχανον τὴν ψυχήν, ὦ Καλλίκλεις, οὖκ ἂν οἴει μὲ ἄσμενον εὑρεῖν τούτων τινὰ τῶν λίϑων, j βασανίζουσι τὸν χρυσόν, τὴν ἀρίστην, πρὸς ἥντινα ἔμελλον προσαγαγὼν αὐτήν, εἴ μοι ὁμολογήσειεν ἐκείνη καλῶς τεϑεραπεῦσίαι, τὴν ψυχὴν εὖ εἴσεσϑαι ὅτι ἱκανῶς ἔχω καὶ οὐδέν μοι δεῖ ἄλλης βασάνου;) Scribendum est ἔδει; nam verba καὶ