Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkar ju i fhty. i regeln icke omljud (liksom i fuo. aldrig): af
hano har därför Grimm själf i paradigmat (Gr.- 1, 624) gen.
och dal. hanin, och han anmärker särskildt vid namo, att det
jämte namin har en form nemin (Gr.8 1, 625), som således
utgör ett undantag1) från den allmänna regeln. — «c)dieendung
i lautet a in e um, faran, ferit, ferjan (transfretare); aber so bald
sie wegfällt hört der umlaut auf, daher faru (veho) und im imp.
far! mal! (mole). In unsern fallen waltet also ein anderes
ge-setz, denn es heiszt neben gibit, wirfit auch gibu, wirfu, gip!
vvirf!» — Härvid är att märka, att Grimm icke besinnar, att
öfvergången från e till i i de sista fallen kan ha en annan grund
än i det förra. Så är ock förhållandet. I I pers. pres. ind.
sing. har tydligen u framkallat öfvergången från e till i. Liksom
den satsen, att «* skyddas af ett följande * eller j från att öfvergå
till e» bör. såsom jag ofvan visat, omvändas till, att »följande *
och j framkalla öfvergång af e till i», på samma sätt bör
nämligen den med den utdömda a-omljudsteorin sammanhängande
satsen2), att «e icke förekommer framför efterföljande w» (jfr B lom-
1 Ännu ett undantag anföres af Heyne (Ag. Gr.3 s. 27), nämligen scedin.
Härtill kan ock läggas ett en gäng förekommande AsninlGraff IV, 958).
a) Denna sats gäller för öfrigt ingalunda genomgripamle för något
german-språk. Man kan därför blott säga, att u visar en benägenhet att hafva i
före sig och icke e. 1 fhty. har denna inverkan af u kraftigast gjort sig
gällande, hvarom straxt ofvan. Hörande förhållandet i fno. må några
ord här yttras; jag utgår, liksom ofvan, därifrån, att öfvergång från e
till i framkallas af u. 1 fé kvarstår gammalte [så ock, såsom längre
fram skall bevisas, i got. faihu; likaså i fs. fehu (i Héljand ofta så. blott
en gång fihu; jfr. Heyne Ag. Gr.s s. 39 och Heyne, Kleine altsächsische
und altniederfränkische Grammatik, Paderborn 1873 (As.-Anfr. Gr.), s. 12,
där från den gamla ståndpunkten en mycket konstlad förklaring af
detta e i fehu gifves), fnlrank. fé (ochf\u), ags feoh = fehu (eller fihu?
till och med ursprungligt i kan brytas i ags.), fhty. fehu (och fihu)]. 1
masculina u-stammar kan det vara tvifvelaktigt, om brytningsformen jö
uppkommit af e eller af i, om således björn kommer af ett *bernur eller
af ett härur utveckladt *bimur. Att det förra är förhållandet i ord på r
med följande konsonant synes mig dock göras sannolikt af u-stammen
verðr, där e kvarstår i nom., ack. (och gen.) och från dessa kasus till och
med inträngt i dat , där formen verdi nästan utträngt den äldre
regelbundna virdi (som blott Uns på två ställen; se Cleasby och Vigfus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
