Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
irg, a. st, s. 16), såsom en naturlig följd af den
Curtius-flllenhoffska teorin omändras därtill, att u ofta framkallar
äon, 1ED s. 697,710)- Tv liade detla ord förr Ivdt “virdr (= *virður),
*virð virðu), virði, verðar, så hade säkert gen. likdanats efter öfriga
kasus och ordet nu lydt virår, virðar. Såsom uppkomna närmast af
*skeldur, *skeldu böra kanske ock skjöldr, skföld uppfattas [jfr former
med e i andra germanspråk, såsom ags. sceld (äfven scild, scyldI, fTris
skeld (och schield med palatalt k; blott I gång schild, som i flris.
inga-luQda behöfver förutsätta ett *skildui, däremot fhty. scilt, fs. skila.]. I
andra hithörande u-stammar på enkel konsonant, mjöör (ags. medu,
me-odu, fhty. meto och milo), kjölr (fhty. chil), skulle jag äfven vara böjd för
att antaga fö hafva uppkommit afe, ej af i, och sålunda brytningsformen
i nomin. slädse hafva utgått från samma vokal som i genit. (: mjådr,
mjadar af ’meður, *meðar). I amlra fall framför enkel konsonant synes
man emellertid böra antaga en öfvergång från e till i verkad af det
stamslutande u. Så väl i siðr (af *si&ur, älst sedus, jfr. f&oj; alla
öfriga germauspråk ha ock i got. sidus, fhty. situ, fs. sidu, ags. sidu och
siodo, fTris. side. syd), kviår (hörande till kveSa), kviðr (= venter, yaojr]g.
got. qipus, fhty. guiti, ags. cwid), limr (ags. lim, pl. leomu) [jag räknar ej
hit liår, hvars i jag fattar som ursprungligt, med Fick, W.3 III, 270,
H c y m a n n , Das l der indogermanischen Sprachen gehört der
indoger-manischen Grundsprache an, Göttingen 1873, s. 30, mot Curtius, Gr.4
s. 342, där ordet sammanslälles med artm]. 1 dessa synes i hafva
tidigt utvecklats. Af den ursprungliga fno. böjningen * sidur, *siðu, sidi,
seiar, blef snart siðr, sið, siði, siåar genom motsatt analogibildning mot
den, som gaf upphof åt dat. veråi för viråi. — Månne skillnaden mellan
den brutna formen mjöör och de obrutna siår, liår skulle bero därpä,
alt det förra ordet aldrig låtit e öfvergå till i — att medu- kvarhållit sitt
e vida bättre än *sedu kan väl aldrig förklaras, men måste anses
såsom ett af öfriga germanspråks vittnesbörd styrkt faktum —, men de
senare vid brytningsperioden hade dels nytt, dels ursprungligt £? Ett i,
vare sig nytt eller ursprungligt, tycks nämligen i fno. i intet fall med
säkerhet kunna antagas hafva blifvit brutet (hvad afser Wi m mer, dä
han, Fno. Formlära g lä, talar om •öfverg&ogeu al e eller i till ja-?).—
Jainte tigr, tigar, tigu fins tegr, tegar, tegu men intet tegi eller tegir
upptages hos C1 e as b y och Vig f u s so ri), där gammalt e synes kvarstå jämte
en dubbelform med i Ackusativerna vegu, prettu, brestu ha ock e. Vig
tigare är fsve. ack icepru i Goltl. Lag. till u-stammen repru- med b
behållet e (likaså ags. weåer, fs. wethar — är fno. veðr, gen. veårar och
veårs, pl. vedrar, ursprungligen u-stamm (då med stammens i bibehållet)
ofvergången till a-stammarne? — -, däremot med i got. viprus, fhty. u-idar,
loidir, plur. widiri, fnfra. wither) likasom nom. vapur, (af *ceprur blef
*cepurur med inskjuten och med det stamslutande u assimilerad
hjälp-vokal, hvaraf så vepur). Likasom björn m. fl. af *bemur få väl äfven
gjöf, gjörå, fjöl m. fl. a-stammar uppfattas såsom utgångna af *gefu,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
