Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
zirwis1) m. fl. Möjligen bör på samma sålt i uti många
verbalbildningar förklaras. Inflnitivändelsen -ti i litau. (liksom i fslav.)
är, som kändt, en kasusform (sannolikt dativus; se W. Millers
uppsats TJeber den letto-slavischen infinitiv i Kuhns Beitr. VIII,
156 följ.) af substantiviska stammar på -ti. Då nu ytterst ofta
infinitivens rotvokal är i, medan den i pres. ind. är (af a
försvagad!) e, synes det ligga nära till bands att anta, alt i inf.
ändel-sens i framkallat öfvergång från e till i i roten på alldeles samma
sätt, som i ofvan anförda substantiviska i-stammar af mig blifvit
antaget. Talrika ex. på nu afsedda vokalskifte lemnar andra
klassens Iredje underafdelning— indelningen efter Schleicherj
Litanische Grammatik. Prag 1856 — af de litau. verben, såsom
k er th (pres. ind.) liirti (inf.)2), velku v\llcti, g emu glmti (ytter-
(se J. Schmidt, Verwandtschaftsverhältn. — jfr ofvan s. 2 — s. 50—51).
— Jämförelsen med det sanskritska ordet kan åter vara något tvifvel
underkastad, då sskr. c (=indoeuro. k enligt Fick, ES., k> enl. Ascoli,
Vorträge iiber Glotlologie, I, Halle 1872, s. 48, 70, ka enligt Havet,
ilevue critique 23 Novbr. 1872, 3fémoires de ta Soeiélé de Linguislique de
Paris, T. II, 268 f., Revne critique 7 Mars 18741 ej i regeln motsvarar
litau. k, lett. a, utan litau. ss, lett. (preus., fslav.) «; kirvis skulle
emellertid kunna vara ett undantag härifrån , lika väl som litau. pekus, preus.
pecku och några få andra ord (se Ascoli, a. st. s. 46, Fick, ES. s. 4—5).
’) Bielenstein anför (Lett. Spr. I, s. 173) några intressanta ex. på
inverkan af i, j på föregående a till deltas förvandling till e’ i lett. — Äfven
är det en allmän regel i lett., att i, j inverka på föregående e, så att detta
får ett slutet, spetsigt ljud; se Bielenstein, I, 40, 173. Båda dessa
föret eelser passa väl till samman med den af mig antagna öfvergången
af e till i framför i i lett., ehuru väl denna senare ljudutveckling väl bör
antagas hafva försiggått under tiden för den litauisk-lettiska språkenheten,
då den i de allra flesta fall är gemensam för litau. och létt. — Till de
båda nyssnämda, beslägtade ljudföreteelserna i lett. finnes däremot intet
motsvarande i litau., så vidt jag vet
’) Äfven pret. af här anförda verb ha i: litau. kirtaú, vilkaú, gimiaú
mU-zau, lelt. zirtu, wilku, dfimu. Denna omständighet kan emellertid icke
i ringaste mån rubba det af mig ofvan gjorda antagandet, att det är
infinitivens ändelse i, som framkallat rotens i; ty det litau. pret. har i regeln
samma stam som infln. och är sannolikt en nybildning af
infinitivstammen (jfr Schleicher, Lituanica i Wiener Akad. Sitz. Berichte,
Phil.-Hist. Classe, II Band, 1853, s. 117—118). — Att i mänga andra fall i
litau. och lett. i står för äldre e i roten, utan att denna utveckling
kunnat framkallas af ett följande i, är icke häller något skäl mot antagandet,
alt i andra fall, där i följer, just detta framkallat rotens t; på samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
