Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ixshot uni&vtfixov, nvy o‘toi rs ixeivote imiqxiaai ytyovaxe, vvvl, iv oj
Svvua&e, Ttub>(ii’laua-&e xbv éxsivcøv qoviu; Polyb. III, 9, 4 i.våuvxeg iv
roi. åtoxi xaxct xovg xutqovg o yguqxov yijui t]) — näv sv&éag oyovrilu
to foföfisvov vno xoviov sitnw; jfr. Callim. XXX, 1. 2 <Jyjii.it,
nov fiyovus (livar var Du’?)2).
Det är en flerestädes förekommande uppgift, att
perfektets bruk såsom uttryck för en i förhållande till det
närvarande öfverstånden handling (perfectum logicum) skulle
tillhöra den attiska dialekten, enkannerligen prosan och
komedien, under det detta tempus hos Homerus och
Öfver-hufvud i den äldre poesien endast förekomme såsom uttryck
för ett tillstånd af fulländning i förfluten tid (presentiskt
perfectum). I denna uppgift öfverensstämma Nutzhorn (1.. c.)
och Curtius; den förre uppgifver Plato och Aristophanes, den
senare Xenophon såsom den terminus, från hvilken denna
förändring i perfektets betydelse vore att räkna3).
Förhållandet med denna förändring torde emellertid vara följande.
Hos Homerus förekommer en stor mängd starka perfecta
(d. v. s. utan z), hvilka äro i det yngre språket bortdöda4);
’) h. e. Fabium aequalein fuisse belli Punici secundi temporibus.
’) Paul. 1. C. 12, 11 yéyuva ctqsywv tuuynueio; • Vo.tu u£ ijiayxäoate.
3) „Der strenge alte Gebrauch des Perfects beginnt von Xenophon an
laxer zu werden“, Curtius, Erläuterungen p. 183—4; jfr. Delbriick
i Verhandlungen der Versammlung von deutschen Philologen und
Schulmännern in Leipzig 1872.
’) Curtius uppräknar (das Verb. II) 66 starka ooh 20 svaga perfecta
hos Homerus. Med denna statistiska uppgift kunna vi jämföra, att
hos Sophocles finnas 32 starka och 18 svaga perfecta, hos
Aristophanes 36 starka och 64 svaga (enl. Caraveilas indexj, hos Lysias
73 svaga och 17 starka, hos Polybius i de 3 första böckerna af 95
perfecta blott 17 starka och öfverhufvud blott 22 i finit modus; i
Xenophons Anabasis 60 perfecta, af hvilka 21 perfecta secunda
och 10 blott i participium. Denna statistik ådagalägger, att det
svaga perfectum, liksom den evage aoristen, allt mer blir
öfver-vägande i den senare prosan, och särskildt att det svaga perfecti
participium (äfven i sådana långa former som auvTervQavvoxravtjxiios,
Luc. Tuounos.t.) inkräktar platsen för aoristens participia. Att de
starka perfecta ansågos tillhöra poesien och den äldre historien,
de svaga deremot talarne och filosofien, visar Luciani exempel. I
det fingerade rättegångstal, vi ofvan nämnt, finnas på ett ringa antal
(11) sidor 15 svaga och tre starka perfecta; deremot äro i ax^ijs
iOTuyia de starka (homeriska) perfecta vanliga och i A/U&våyos af
samme författare finnas på 28 sidor 13 starka och 9 svaga perfecta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
