Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
former, /.liuif/.e få anses såsom ett ursprungligt perfectum;
betydelserna af handling (aifektion betraktad såsom rörelse)
och tillstånd ligga i sådana verb hvarandra mycket nära
(jfr. bekymra sig 1. vara bekymrad, rädas och vara rädd1),
bedröfvas och vara bedröfvad, det går någon till hjertat och
det ligger någon om hjertat). Att emellertid, sedan den rena
oförmedlade tillståndsbetydelsen blifvit egendomlig för
perfecta af en viss form och begreppsklass, andra former i
analogi med dem kunnat bildas till praesentia, kan måhända ej
förnekas; endast att formen i och för sig är i språket
perfektform och såsom sådan fått sin plats i tempussystemet,
tro vi oss utan all tvekan kunna fasthålla2).
Svårare är onekligen den ursprungliga perfektbetydelsen
att bevisa för de öfriga af Curtius uppställda begreppsklasser
af verba. Vi kunna emellertid till en början afskilja en del
exempel, i hvilka åsigten tydligen skjuter öfver målet. Hit
hör uluhja&ui (Curtius p. 157); vi kunna ej inse, att detta
verb skiljer sig från ttlao&ui som „sich herumtreiben von
umherirren". Snarare förhålla de sig som nkavärr-dai till
•jienlttvrjum (Sia v vy. la nunXnvijuai, Anacr. XXIII), d. ä. som
’) (poiéoficti är ofta = frukta, ej — blifva förskräckt. — Det latinska
odi räknas af Curtius 1. c. 151 för ett- intensivt presens. Riktigare
anses väl odi hafva kommit till sin presensbetydelse på samma
väg som perosus, exosus till sin (jag har fattat hat = jag hatar).
Participierna, som ej hafva reduplikation, kunna väl ej vara intensiva.
ä) Beträffande verba affectuum torde man ej böra förbise det (äfven
af Nutzhorn 1. c. framhållna) bruket af dessa verbs aorister
Hom. Od. X, 419; ija&ijv, Soph. Phil. 1314; ttpnts1 fyuytt d*
ävtnräuavj id. Aj. 693; eyékaoa, {untuixoaa^) il.ur. Med. 223. 707;
Iph. Aul. 440) om känslor och stämningar, som ännu ej upphört
(Madv. gr. Ordføin. § 111 anm. b) och som vi i svenskan pläga
beteckna med presens (jfr. dock sådana uttryck som: hvad jag blef
rädd; det var förskräckligt o. dyl.). Den ännu varande känslans
beteckning såsom inträdande eller i berättelsens form befordrar
uttryckets liflighet; det är likaom komme ej orden fram, förr än
subjektet sansat sig och kan reflektera öfver det första,
öfverväl-digande intrycket. — Enligt Mullach 1. c. p. 378 eger i nygrekiskan
ett dylikt förhållande rum med vissa verb, som utmärka „fysiska
förnimmelser11; när man vill säga „jag fryser, jag är hungrig, jag
är sömnig11, säger man IxQvuioa, ineivaaa, btifre-o, enligt Mullach
egentligen: jag har börjat frysa, blifvit hungrig 1. sömnig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
