Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Pauls och Braunes Beiträge IV, 150) ej fins ,,im
Ost-nordischen“. Den vid sidan om hon uppträdande fsv. formen
hwn är tvifvelsutan att tyda liksom isl. hun. Hon har
numera kort vokalljud i nysv., men den ursprungliga
kvantiteten är bevarad i sammansättningar sådana som honkön,
honblomma samt i det af hon härledda subst. hoyia. Det af
han härledda motsvarande mask. hanne upptages ej i Ihres
Glossarium sviogoth., som i stället har det nu föråldrade
subst. hann. I danskan användas han, him oföi ändrade
såsom subst. i betydelsen mas, femina. De i svenska
landskapsmål använda ho, hu böra säkerligen icke uppfattas
såsom kvarstående från den tid, då ordet ännu icke i
analogi med mask. antagit n, utan -n har afnötts i detta
liksom i andra akcentlösa ord med ursprungligt -n: fem. mi
(men mask. min), fem. di (men mask. din), fem. si (men
mask. sin).
Han, hon slöto sig i böjning närmast till adj. Af den
ursprungliga ack., isl. hann, fsv. han, utvecklades en gen.
hans liksom i svenskan af ursprungliga ack. den — dens.
Isl. hdnuni, fsv. lianum hafva den vanliga adjektiva
dat.-ändelsen, som stundom verkar omljud: isl. hönum, fsv.
ho-num. Anmärkningsvärdt vid denna form är stamstafvelsens
långa vokalljud (i nysv. så väl lång som kort vokal). Att
stamstafvelsen förlängdes är mindre underligt, ty i de öfriga
kasus i mask. (nom. och ack. hann, gen. lians) var den lång
genom position, och förlängningen kunde då lätt öfverföras
äfven till dat.; men man hade då väntat att w-ljudet, icke
att a- (o-)ljudet skulle blifvit långt. Någon fullt
tillfredsställande förklaring häraf kan jag icke gifva, men omöjligt
är väl icke, att vokallängden ursprungligen öfverflyttades
från fem. hön til dat. *honum (med omljud). Visserligen har
i allmänhet fem. föga inflytande på mask.-formens
utveckling, men det ofta använda ordet hön kunde lätt göra
undantag härifrån. Likheten hos formerna var den, att de
båda, och endast dessa två, hade omljud (i fsv. äfven den
sällsynta ack. hona, också säkerligen med långt o-ljud).
Sedan härigenom hönum fått lång stamvokal, förlängdes den
äfven i *hanum (utan omljud): liänmn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
