Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
monon, ramö(s) torde hafva hållit sig indifferenta (öfver
ramö(s) jf. nedan om amö) och de vanligare förekommande
formerna med mera nasalt m bestämde ordets utveckling.
På liknande sätt ungefär förhåller det sig med amo : aim,
clamo ’■ claim. Vid sidan af dessa former stodo amas, -at,
-ant, -em -es, -et, -ent, -a som måste gifva aimes o. s.v.
Därtill är det osäkert, huruvida det här förekommande ö, hos
komikerna och senare författare ofta ö, behandlats på samma
sätt som m; se Förster 1. c. s. 484, Schuchardt Zeitschr. f.
r. Ph. IV, 120. Hvad substantiv sådana som ramus
beträffar, så är det slutligen möjligt, att analogien med t. ex.
fames : faim, hvarest blott en utveckling var möjlig, spelat
någon rol. Altså blott då det m förstärkande u är fast, d.
v. s. ej konkurrerar med åt andra resultat tenderande
vokaler, bief îj-omljudet nödvändigt.
Frågan, huruvida ett eftertonigt u haft någon
varaktighet och verkan i Frankrike, har af Förster besvarats jakande,
försåvidt den gäller u efter vokal, guttural eller labial (1. c.
s. 484). Till liknande resultat hade G. Paris kommit i
Romania VII, 464. Om nu detta är sant, så bör man ock
bland dessa fall af behållet u inräkna u efter labialen m,
ehuru det e som finnes i t. ex. somes ej kan anses
representera detsamma (se G. Paris Romania VII, 622).
Vi hafva altså i ändeisen ons = amus att göra med
w-omljud och ett omljud enligt den Scherer-Sieverska
teorien, icke ett omljud af hufvudsakligen psykologisk natur
enligt den Försterska uppfattningen. Och af detta a“ (au)
m måste i äldre tid uppstå ett om (slutet o), ej om, då
på denna tid b + nasal var en okänd ljudförbindelse:
nasaleringen gjorde alla ö till o, däraf anglon. hum,
res-pundre o. s. v.; jf. Paris Romania X, 54 och anm. 1. Den
invändning, som Mebes gör (Jahrb. f. rom. und engl. Lit.
XIV, 839) mot inflytande af u på a i amus, hvilket enligt
honom skulle hafva fört till ons, är altså af ingen
betydelse.
När denna labialisering inträdt, är svårt att noga
bestämma. Sannolikt tillhör den dock den älsta tiden,
eftersom den sammanträffar med nasaleringen genom m och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
