Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synes, enligt livad nedan skall visas, hafva föregått
öfver-gången ά : e. Häremot strider ingalunda, att man i Eulalia
läser oram, i Passion laudam, prceiani o. s. v., då den första
formen uppenbarligen är latinism, de senare provensalismer.
Om man ej hade att fälla samma dom öfver sådana former
som avem, devem i Passion och Leodegar, så skulle de på sin
höjd bevisa, att ännu ej formen ons utträngt alla öfriga,
liksom ock ez ej med ett slag utträngde eiz. Härmed äro
vi inne på frågan, i hvad ordning äudelsen ons fortplantade
sig. Det detaljerade svaret därpå må öfverlämnas åt en
särskild undersökning. Erinras må blott, att denna ändelse
är etymologiskt berättigad i impf. ind. och därmed i kond.
af alla verb, i pres. ind. af la svaga konjug., i pres. konj. af
alla andra konjug. och af la, såvidt det bildas genom iam.
Nyinförd är den altså blott i pres. ind. af 2, 3 svaga konjug.
och af alla starka verb samt därmed genom habemus i alla
futurer, i det ursprungliga pres. konj. af la svaga konjug.
och i impf, konj. af alla verb — såvida ej dessa former
hafva iens. Att ons eller amus blifvit infördt på dessa
ställen, och icke möjligen ett af imus vordet umus bibehållit
sig, är desto tydligare, som just i motsvarande 2a pers. pl.
ez eller atis inträngt på bekostnad af eiz, iz1). Dessa
form-öfverflyttningar hafva utan alt tvifvel gått hand i hand: på
samma gång sentimus gaf vika för sentons, gaf sentitis vika
för sentez. Dock behöllo sig som bekant en tid bortåt
åtskilliga starka former: f aimes, dimes, faites, dites, estes-,
dessa sista tre än i dag. Andra starka former gåfvo dock
vika redan i språkets älsta skede: avums, poduns, veduns,
conuissum redan i Alexis.
Från frågan om bildningen af ons (omes) är frågan om
bildningen af iens (iemes) oskiljaktig. Denna ändelse,
vanlig i norra och östra dialekterna af la langue d’oïl,
förekommer efter i ofta eller i regeln. I impf. ind. af 2, 3
konjug. föll b gemensamt för alla romanska språken — ital.
vendea, sp., pg., prov. vendia, rum. vindeåm — och 1 konjug.
rättade sig vanligen därefter, hvarigenom äfven detta tempus
’) Imperativen tillkommer för ez, då. 1a pers. här saknas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
