Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fick ett i (eller e, som i hiatus är = i) framför
personal-ändelsen och är således att föra, jämte det genom impf.
(habebamus = aviens) bildade konditionalis, till de i latinet
gifna fallen med i framför personaländelsen (audiamus etc.).
G. Paris vill förklara detta iens med tillhjälp af en
hypotetisk form ains (Romania VII, 624) ; i + ains måste
nämligen enligt honom gifva iens, väl enligt samma resonnemang,
som han sedermera (Romania IX, 381) använder för att få
primiario till premier1). På denna form ains har man dock
rättighet att tvifla, så länge ej något spår däraf kan
uppvisas. I Paris’ förklaring måste dock det fasthållas, att
orsaken till denna ändelses egendomliga bildning ligger, i
det föregående i. Enligt min teori blir då förhållandet det,
att, då redan vokalerna i och a sammanträffade, vanligen
utgörande blott en stafvelse, franskans välljudslagar, som ej
tilläto triftonger, motverkade tilläggandet af u. Altså blef
a på många håll, men ej öfveralt, lämnadt intakt i
förbindelsen iamus och följde sedan den vanliga utvecklingen
af a till e, hvaraf iens (iemes). Detta skedde som sagdt på
många håll, men t. ex. västfranskan skydde ej att göra
iamus till iaumus och ions. Ett analogt förfaringssätt
uppvisa ord som t. ex. christianus, canis, hvilka ej gärna
utvecklades som andra ord på -ån — d. v. s. ej till chrestiuin,
Main utan behöllo, om ock ej undantagslöst (se t. ex.
Sette-gast: Benoit de Sta-More, s. 28), sitt a, som sedan blef e.
Liksom m -(- u under vissa förhållanden åstadkom
omljud af föregående a, så verkades ock omljud af v -j- u på
a, helt naturligt, då v är lika så lätt mottagligt för infiy-
’) I en tidigare uppsats i Zeitschr. f. r. Ph. VI, „Über französisches
ie für lat. ά“, hade jag upptagit Thomsens ooh Försters
omljuds-teori för suffixet arius, hvilket Paris anmärker mot mig (Romania
XI, 619). Detta mitt yttrande stod dock ej i organiskt
sammanhang med min artikel och var parentetiskt tillfogadt. Jag tillstår,
att jag har svårt att välja mellan de två möjliga förklaringarna.
Deu af Paris gifna, som i öfrigt är så tilltalande, har den
svårig-Nord, tidskr. f. filol. Ny række. VI. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
