Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning vore en uppfinning af rhapsoder eller afskrifvare, och
tillhörde icke ursprungligen det homeriska språket, icke
heller hade den någon grund i någon verklig folkdialekt.
Desse äro hufvudpunkterna i Wackernagels hypothes,
hvilken från flera sidor rönt obetingadt bifalll). Onekligen
är också bevisningen i mycket både slående och bindande,
men theorien lider af en viss svårighet för att, om vi så
få säga, fatta fäste i den homeriske texten och den
homeriske tidens förhållanden. I dessa hänseenden synes
följande kunna med skäl anmärkas2):
1. Wackernagel erkänner dubbelheten af öppne och
sanimandragne former såsom ursprunglig och outrotlig i de
homeriske texterna. „Neben όράο> stehen όρώ, f φοράς, φοιτώσι,
ιβωμι vollgültig überliefert da“ (pag. 308); tili och med
ωγννντο ligger för Wackernagel icke utom Homeri dialekts
gränser. Men om så var, att rhapsoder och afskrifvare
voro vane vid denna tvåfald af former, huru kunde då här
och der den luckor i texten vållande kontraktionen locka
dem till att införa de assimilerade formerna, om dessa
former saknade allt stöd af samtidens verkligt talade eller af
det poetiskt-traditionella språket? Huru var det möjligt,
att de, som hade νηιετήοντα för ögon och öron, då de märkte
ahιωντκι vara stridande mot metrum, icke införde αΐτιάονται,
utan i stället tillgrepo ett så groft fyllnadsmedel som
vokal-klyfningen? Och om detta bruk inrotat sig, hvilken har då
varit orsaken dertill, att ändå en så pass stor qvarlefva af
ursprungliga former räddat sig undan förstörelsen?
2. Men det är icke endast rättelsens art och
utsträckning, som är svår att begripa; sjelfva skadans tillkomst är
det icke mindre. Wackernagel anför, att i fornindisk poesi
’) Sayce, 1. c. p. 63: „Die ganze Reihe dieser Formen ist die
Erfindung von Rhapsoden oder Abschreibern, welche in dem Bestreben
das Metrum von Versen wiederherzustellen, die in Folge des
Verlustes des Digamma oder durch das Zurücktreten irgend welcher
anderen Eigenthümlichkeiten gelitten hatten, zu diesem Zwecke
die fälschlich dafürgehaltene Analogie anderer alten Wörter
herbeizogen“.
2) Jfr. Curtius, Leipzig. Studien 2. k. Ph. III. p. 192 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
