Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än prep. åvu och, då bvarje tecken pä inre spirantbortfall saknas,
*(bya, perfektum tili en verbalstam flg’ (fl’ = a, e, o). Visserligen
har Pott Et. F. I1, s. 183 f. yttrat den åsikten, att civajy«
ut-ginge från en sammansättning af roten yv(t> (yi-ynoaxai),
motsvarande det skr. anu-jnä, men han har sedermera i Et. F. II2,
2,2 (== Wurzelwbch I, 1), s. 51 så godt som öfvergifvit denna
högst betänkliga förklaring, som jag därföre också alldeles lemnar
åsido. — Gå vi nu att bland de befintliga eller antagna rötterna
af formen flg’ (Fick Wbch II, s. 10 f., Leo Meyer Vgl. Gr. I2,
s. 863 f.) uppsöka den, hvarifrån det förmodade perf. *tayu skulle
bärledas, så tyckes det egentligen icke finnas mer än en, som
här kan komma ifråga, näml. ag ,drifva’, ay-uv. Vid första
påseendet skulle man väl kunna tveka mellan denna och den rot
ag <säga’, som gemenligen anses ligga till grund för lat. adagium,
indigitare, (an)axare etc. (jfr om denna ordfamilj Osthoff Perf.
s. 174)1), men vid närmare besinnande märker man lätt, att den
sistnämda vida sämre lämpar sig för det angifna ändamålet, ty
dels är denna icke med säkerhet. påvisad i något annat
grekiskt ord, dels kunde den faktiska användning, hvari ävotyot
förekommer, endast med svårighet förklaras ur en grundbetydelse
,indico’. Återstår således det antagandet, att uvujja kommer från
det vanliga verbet uv&yeiv ,drifva fram’. Detta är en äfven i
nyare tid för länge sedan uttalad mening, som blott haft det
missödet att bli bortglömd i den för ögonblicket mera gängse
och anlitade språkvetenskapliga litteraturen2). Så heter det t. ex.
hos Grimm D. Gramm. I8 (1840), s. 572: cuvwya jubeo wird mit
fug zu uvuyu) gehalten, man vgl. àvojyr) impulsus, mandatuni’3).
’) rutt (Curtius ’Vbm I2, s. 153, Osthoff a. st ) brukar tagas från r.
agh (skr. aha, lat. aio), hvilkens förhållande tili ag (gh : g) är
ytterst oklart. Enl. Fick Wbch II, s. 12 skulle den iat. gruppen
ag, och därtill aio, höra tillsammans med gr. ayav, äyafiac, ayàlXofiai
(dessa ord har han sedan, Bezzenb. Beitr. V, s. 168, förklarat på
helt annat sätt), ayavo;, åya&os etc., rot ag „ehren — billigen“,
hvilket förefaller ganska osannolikt-. För öfrigt knude det
förtjäna att undersökas, om icke nyssnämda lat. ord medgifva
härledning fråu agere. Indigitare (-etare, jfr subigitare) ,åkalla en
för det särskilda fallet kompetent gudomlighet’ (Preller Röm.
Mytb.3 I, s. 136, II, s. 204) skulle då från början hafva betydt
(arcessere’, (adhibere’; desiderativbildningen axare (jfr axites,
axitiosi) kunde möjligen fattas på något härmed analogt sätt;
prodigium kommer säkert af prodigere = sprödere’, jfr portentum
{ostentum, monstrum). Adagium, -io (jfr exagium?) är dock svårt
att förklara ss. (id quod adigitur’.
2) Åtminstone har jag själf föi’st under utarbetningen af föreliggande
uppsats kommit under fund därmed, att denna etymologi redan
förut var framstäld.
3) Det hos Pott a. st. af Et. F.2 efter omnämnandet af Grimms,
(säkerligen falska’, åsikter rörande yiymva (: yavog splendor) och
avcuya tillfogade citatet: „Vgl. Crecelius Höfer [Zeitscbr. f. d.
Wissenseh. d. Sprache] III. 344,“ har tvärt emot sammanhangen
endast afseende på den Grimmska förklaringen af yiywva, hvilket
Crecelius på nämda ställe utan vidare åberopat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
