Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den historiska grekiskan. Det är af ungefärligen samma
anledningar, soro yéycuva jag gör mig förnummen, hörd’ kommit att
söndra sig fråu roten yrw (eller egentligare, dess primärrot *ysr),
hvarmed detta ord från början sammanhänger (Fick II s. 93,
Pott Et. F. 1 och 2 uppl. å ofvan a. st. och redan Et. M. 224,
11; jfr den Aristophaneiska nybildningen xtroq^nto - *xoqéo) : xoqög
= yeyOivrftO) ; -é(U : yeyüJvôçj.
Det är alltså långtifrån oförklarligt, om perf. avwyu uteslutande
för sig och för det nyskapade verbet *ùvayaj (àvioÇui, ryvaiÇ«) skulle
hafva lagt beslag på den öfverflyttade betydelse, som åtminstone
till möjligheten, kanske också engång i verkligheten tillkom hela
temat àvâyu>. Ty att förmågan af en sådan utveckling förefanns
hos detta senare ord och dess former, vill väl ingen betvifla.
Den här ifrågakommande betydelseöfvergången — från ,drifva,
föra’ till tdrifva, (söka) förmå till’ (hvarur hos avwya (befalla’, se
ofvan s. 145) -— är ju i och för sig en af de mest otvungna och
vanliga (jfr lat. ago, adigo, cogo, subigo), och den har dessutom
icke så sällan ägt rum både hos det enkla aya och hos flere af
dess sammansättningar. Jfr t. ex. äyco: Eur. Hec. 43 fj
nsnqa-fiévij S’ayei &aveïv «SeXyîjV xüö’ èv rifiaxi. Ap. Ilhod. I, 236
svt’ av aytj xqéoç avSqaç vnsîç aXa vavxikkea&ai. Eur. Med. 309
êÇsSov xôqijv oTW i« Sl’u o g ryer; èvaya: Herod. IV, 79 \)t hv —
otrxig ua’iveafrai êvayei àv&qânovg. V, 104 nolXâxig fièv xal nqoxeqov
tov rôçyov notq^yogsexo ànlatnG&ai ànb ßaffiXeog, xox£ dé — — nay%v
ênixeifievog évîjye • ojc ôè ovx tnei&e tov rüqyov xxX. ; èÇuyc) (hänför,
förleder) Theogn. 413 ovSé fis olvog ïlgayai, coax sïnéiv Seirbv tnog
nzql (tov (jfr Hom. oivog yàq ùvcoyei); suiij-a (adduco): Hom.
£ 392 o’ibv a ovd’ ifiôaug tteq ên^yayov ovdé <re nsiS-co. Eur. Hec.
260 -rtoxeqa xb %qrjr <rq>’ inrjyay àv-d-qomompayéïv ■ . . ; n q o uyto (förmår,
förleder, jfr naqâyco, vnaya): Dem. de Cor. 206 nqo^yayov vfiàg
aÇiaxàv nqoyôvwv (pgoveïv, n q o a à y a: Soph.0ed.R.130 fj noixdoiôbg SqilyÇ
x b n qbg noalv axoneiv [xe&snaç f/fiag xàcparï] nçoarjyexo (se vidare lex.).
Det tyckes mig sålunda, som om den etymologi, jag i det
föregående sökt att belysa och rättfärdiga, skulle äga en icke
ringa grad af sannolikhet. Befunnes den vara riktig, så finge
ordet i fråga, såsom ofvan antyddes, ur formell synpunkt ett
alldeles särskildt. intresse. 1 detta fall blefve nämligen avcoyu —
möjligtvis jämte nénxioxa af nxa-(x), hvaraf dock Osthoff Perf.s. 383 f.
gifvit en annan, men något för invecklad förklaring — det enda
perfektum af en verbalrot med vokalismen a, som troget
bevarat afljudet ö, hviiket man af flera skäl har förutsatt såsom
ursprungligen tillkommande ett perfektum af det slaget. På samma gång
kunde avwxxai, *åvoiya, àvüÇco, àvâ^at, tjäna att bestyrka de Saussure’s
(Mém. s. 155, jfr 140) och G. Meyer’s (Gr. § 49) åsikter, att de dor.
formerna xé&uxxai, xe&ojyfiévog, ’c, &S>^ai : rtayo (fri/ya) och sådana
praesentia som xqtiyto : ixqayov (jfr t. ex. lit. pidu: acpaXXco, germ.
fallan) lånat sin ö-vokal från det aktiva perfektet.
Upsala i Augusti 1885. 0. A- Danielsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
