Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
första glossan i följande tväune: åväyeiv ■ tiysiv. nsi&eiv och
araysi-väaxuv ■ nei&eiv, så att ivatyivwoxeiv skulle jhafva^förekommit två
gånger i olika skrifning (ss. öeivtj — Shrj o. dyl.) och med olika
tolkning. — I alla händelser kan härpå ingenting bygges (jfr
Steph. Thes. ed. Paris. s. v., sp. 337). Jag tror emellertid icke,
att ofvannämda inkast kan betraktas såsom synnerligen graverande.
Det är ju nämligen en ganska vanlig företeelse, att en viss form
af ett ord erhåller en mer eller mindre själfständig betydelse:
olSa .vet1 är egl. cvidi’, perf. till fei8 (se’ (elSov), hvilket i sin
ordning förmodligen hänger samman med vid ,finna’ (vindämi),
nvku) betyder ;andas’ men nsnvvfiai ,har besinning, förstånd’, ygaojiai
tnyttjar’ men xtyq^fiai^ehöfver, åstundar’, (?£fV/.r^ai tär träffad’
kroppsligen, ßsßö/.r/nM andligen (en betydelse som hos Homer endast
förekommer i denna form af ordet) — i lat. är pepigi (: pango, pago, jfr
tetigi) till bruket perf. af paciscor, icke af pango, har prae-sens
(säkerligen icke af adv. praes [’?] = praesto -|- ens, ss. Georges antar)
alldeles skilj t sig från praeesse, m. m. dyl. I det förevarande fallet
borde omständigheterna kunna hafva varit rätt gynnsamma för
åstadkommande af en sådan ^solering’ at formen med däraf föranledd
£difierentiering’ i dess betydelse. Ett perf. till uytu saknas hos Homer
och hittils öfverhufvud i den älsta grekiskan ; det aktiva,
aspire-rade rjya är, såsom bekant, en jämförelsevis ung form och träffas
först hos attici, àyrfîya 1. ayr,foya (jfr Dittenberger Syll. Inser.
156; not. 11) är, efter hvad det ser ut, en bildning af ännu
senare datum och står på gränsen till det hellenistiska språket
(se Curtius Vbm II2, s. 218, 221, 235 f.)1). I hvarje händelse
bör det förhållandet, att arojya icke (rättare måhända: icke
längre) hade någon perfektform af ajw eller dess samman-
sättningar att sluta sig till, hafva varit alldeles nog för att
bereda detsamma en afgjord undantagsställning, hvilken endast kan
hafva blifvit ännu mera framträdande därigenom, att
perfekt-vokalismen Ö at pres. g, ehuru efter den nu gällande vokalläran
fullkomligt regelmässig, är nästan alldeles utan exempel inom
*) åyrjoya, -yoya och i dorisk xomj àyàyoya är möjligtvis en
analogibildning efter det till betydelsen nära besläktade [ayuv xal <pi$uv)
Evijvoya (jfr t. ex. ötåst7tva[*£v ■ ijgioTapEv, G. Meyer § 555 anm.):
«v-eyz-sZv : ay-ay-eh- == iv-rproy-a : ày-r^oy-a. ày-rjyoy-a, som med mindre
trohet återger detta mönster, vore tillika påverkadt af äy-ay-nv
o. s. v. (med y i de två första st.), — eller också kunde tilläfventyrs
tvtjioya för en grumlig språkkänsla sönderfalla i elementen ivr^-,
pfst., och -o/a, ändelse, och därigenom framkalla dyijy-oya ss.
efter-bildning. Öm ljudlagsenligt bortfall af y i uyr[y\oya kan väl icke
blifva tal. Det .boeotiska’ âytfaya (Et. M.) är, i fall uppgiften
händelsevis skulie vara riktig, sannolikt en attisk lånform; långt
rimligare är dock det antagandet, att både âyûoya och det af
G. Meyer § 220 citerade inaysioyUoq äro vulgarismer (med n för >;),
liksom också är förhållandet med det egypt. åmyimya (med ew för
ijo) ; jfr om dessa vokalförvexlingar Blass Ausspr.3 s. 30, 52, 32.
— Inskriftformen icqitcvys, hvarpå Curtius (a. st. s. 236)
förnämligast stöder sin uppfattning af åyi’i(y)o-ya ss. urspr. z-perf., har
antagligen blott ortografisk betydelse och kan i hvilket fall som
helst icke bevisa mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
