Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När den gamle danske lexikografen Moth, som öfver hufvud
anför åtskilliga annars icke påvisade ord, upptager ett f jade—
fach „tåbe“, så föreligger här icke någon förlust af j. Fade
är nämligen ett låneord, identiskt med platt-t. fade, faad
„Geschmack entbehrend, albern, thöricht“ (Berghaus, Der
Sprachschatz der Sassen), fr. fade. Det är således icke
frånvaron af j i fade utan tvärtom närvaron af j i fjade, som
behöfver förklaras. ’)
Jag ser i fan ett låneord liksom i de därmed liktydiga
djäfvul och satan-, och fan, fanden har kommit till Norden
från lågtyskan (frisiskan), liksom detta är fallet med det
liktydiga fsv. dyffwil, diwéll, \îA. dywel, diwœl. Jmf. mnt,. duvel,
platt-t. dihvel och särskildt det frisiska diwél (Halbertsma,
Lexicon frisicum). Samhörigheten mellan det nordiska fan
och det frisiska fannen, fännen har blifvit antydd redan af
N. Outzen i Glossarium der friesischen Sprache (Kph. 1837),
’) 3 i fjade, aom väl knappt varit ett verkligen kurant ord, förklarar
jag så, att, när man med samma betydelse använde fante och
fjante „tåbe“ och med samma eller väsentligen samma betydelse
fantagtig och fjanteagtig, fantevorn och fjantevorn, och när man
redan egde fade med samma betydelse som fante, så bildade man
efter fante: fjante etc. til! fade ett fjade. — Att tänka på bortfall
j i fante, låter sig icke göra, då ordet som bekant torde
sammanhänga med it. fante, lat. infans, hvilket Kalkar äfven nämner. —
Såsom stöd för förlusten af i i fændin kunna naturligtvis icke
sådana dubbelformer som fsv. fioet: fatt (sällan; isl. fet), fsv. fiœrran:
fœrran; fsv. fiærre: færre „fjärran“ (äfven isl. fiarri: ferri,
se Fritzners Ordbok2) anföras, i hvilka växling af bruten och
icke brüten vokal föreligger. Då i fsv. en gång (se Söderwalls
ordbok) möter ner cellor fer „nära eller fjärran“ i st. f. nær æller
fiær, så kan fiæï’. fer förklaras liksom nyss anförda ord (om
fer ej är felskrifvet) ; men snarare har sträfvan efter största möjliga
ljudlikhet mellan rimorden nær och fiær framkallat förändringen
till fer\ jmf. fsv. tnæperne (i st. f. möperne) efter féparne. Huru
det i latinska diplom från 1200-talet och förra hälften af 1300-talet
några få gånger mötande fallaland, som synes stå synonymt med
fiallaland (fiællaland) och fellaland „urfjäll“, skall förklaras, vet
jag icke. Man kunde möjligen tänka på olika afljuds-stadier i
fall- och fialla- (fetta-). Eller skulle falla bero på kompromiss
mellan fialla- och fellaf Något nämnvärdt stöd åt den gamla
etymo!ogien af fændin gifver det sällsynta fallaland i alla
händelser icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
