Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såsom redan nämnt har jag ovan tagit hänsyn endast
till behandlingen av brytningsdiftongen i riksspråket. Det
kan emellertid nämnas, att den lilla Västg.-lagen IV,
hvilken även annars visar dialektiska egenheter (jmf. Kock:
Studier I, 147 ff., 152 ff.), i strid mot riksspråket bevarat
iu i iurpriki, iurdrihi, mrdrikiz man, iurprikiskiærllekær (alla
i 12; där dock även en gång iorpriM). Då skriften för
övrigt tillämpar den annars i fsv. genomförda regeln för
behandlingen av brytningsdiftongen, och man alltså där finner
t. ex. Biorn, störbiorn, myoJc, „mycket“, shyoldœ „sköldar“
och även ioröpcedpcer (14, 2), iorömöhcer (15, 11), så frågar
man sig (såsom Tegnér anmärker), huruvida det icke är det
i penultima av iurpriki befintliga i, som dialektiskt
konserverat iu i antepenultima. Jmf. härmed, att i även i
staki, ehuru dessa ord för övrigt ej i fsv. förekomma med io, och
fastän Västm.-lagarna hava diftongen iü i biupa, piufnaper, lins,
liustra, liwgha, skiut, skiuta, siuper „pänningpung“ etc. Diftongen
io i dessa västmanläudska fiorir, tioper kan omedelbart
sammanställas med det isl. io i fiorir, tioper, under det antagandet att i
Västm.-lagarnas språk liksom i isländskan diftongen iu (iö)
oberoende av sitt ursprung framför vissa konsonanter hade formen
io, framför andra iü. Härvid är dock att anmärka, att
Västm.-lagarna i strid med isl. hava iU i de anförda siuper, skiuta etc.
Det är därför möjligt, att iö i Västm.-lagarnas fiorir, tioper bör
förklaras på något särskilt sätt i motsats till iü i siuper etc. Man
bör i så fall ihågkomma, att iö, iü i isl. fiorir, fsv. fiurir har ett
annat ursprung än io, iü i isl. sioper, fsv. siuper etc., och att fiorir väl
utgått från fegwör- (jmf. got. fidwor; se Kluge: Germ. Conjugation
i Quellen und Forschungen XXXII, 102) med o i andra stavelsen,
även som att, ifall tjuder, såsom man antagit, sammanhänger
med got. tiuhan, ett h bortfallit efter io i tioper (jmf. sot med o
av suht- etc.).
Det är ganska sällan, som man annars i svenskan finner iö
motsvarande det normala iü; dock t. ex. siliniot (Liljegren 500),
ouniotr (Liljegren 1046, se Bugge i Antiqvarisk Tidskrift X, 37),
skioter (Rydqvist IV, 150), liover „ljuf“ (Cod. bur. enligt Rydqvist
VI; Suso 193. 26; Bon. 15, 11), liofhet, lioflata, liofleker, lioflikhet,
lioflatugher (Rydqvist VI), liomer „ljum“ (Läkeb. 106, 4; 110, 29;
jmf. Rydqvist III) och ljom ännu på 1700-talet, t ex. i Halenii
konkordans. , Obs. även liot „ljumt“ (Bon. 132, 14 av lior; jmf.
Rydqvist VI, 270), nysv. Ijomhörd (föråldrat, men hos Gyllenborg
ljumhörd enligt Rydqvist III).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
