Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helagha. Denna gen. andces, som möter på första sidan av
vår mäst lästa fornsvenska skrift, har blivit diskuterad av
flera författare. Man väntar nämligen obetingat gen. andæ
(anda). Rydqvist II, 177 f. omtalar andces såsom en
„oregelbundenhet, sannolikt utan betydelse“, och till hans mening
synes Söderwall (De sv. kasusformerna under medeltiden
s. 13) vilja sluta sig. Schlyter betraktar däremot i sin
Ordbok (s. 27) andces såsom „skriffel“ utan att vidare
inlåta sig på frågan. Emellertid bibehålies ordet oförändrat
i Schwartz’ och Noreens normaliserade text av äldre
Väst-götalagen, och i sin översättning till lagen medgiver väl
Ivar Otman, att förekomsten av gen. andces i äldre
Västg.-lagen högeligen förvånar, men tänker sig den möjligheten,
att genitivens s redan tidigt inträngt i de maskulina
an-stammarnas genitiv i hvardagsspråket, men att denna
gen. på -s „länge hållen för groft fel, i omsorgsfullare tal
undveks samt endast någon gång, liksom oförvarandes,
framträdde i vårdad skrift“ *).
Alla äro således ense om, att gen. andces är i allra
högsta grad förvånande2). Ja, i äldre Västg.-lagen brukas
annars gen. anda (Rydqvist anf. st.) och „för öfrigt qvarstår
den regelrätta böjningen hela medeltiden igenom“ (ib.).
Icke häller i Söderwalls ordbok finnes något exempel på
gen. andas (andces). Det av Rydqvist nämnda thes licelgha
andz hör naturligtvis icke hit, eftersom andz är gen. av
formernas anslutning till övriga dativformer skoghenom,
rcet-tenom etc.
’) Såsom ett stöd för gen. andces i Västg.-lagen I kan icke det på
Sjörups-stenen i Skåne förekommande tukas sun anföras, ty såsom
Munch (Nord. Runeskrift s. 42) och Bugge (Antiqvarisk Tidskrift
X 282) antaga, är skrivningen tukas i st. f. t ak a framkallad av s
i det näst efter följande sun.
2) Den gen. domaris, som Söderwall (anf. arb.) från ett ställe i äldre
Västm.-lagen nämner tillsamman med andces, är härmed icke
lik-ställig. Ty dels kan — såsom S. även antyder — gen. domaris
vara ett minne av ordets böjning såsom ja-stam (jmf. isl. mùtaris
av mûtarir — mùtari etc.), dels äro orden på -are ej häller annars
fullt likställda med ande etc. (deras pluralis i den senare fsv. böjes
på olika sätt).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
