Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svenska konsonantstudier.
Av Axel Kock.
I. Om g- och. gh-ljuden.
Som bekant antar man vanligen, att ord sådana som
saghþe, dyghþ etc. i fsv. riksspråket uttalades med den
gutturala (palatala) sångbara frikativan, och detta utan
all reservation. I överensstämmelse härmed brukar man
i normaliserad skrift upptaga dylika ord med digrafen
gh. Även om detta icke är oriktigt, eftersom de åtminstone
i vissa skrifter från 1300-talet skrivas med ghþ, så skall
jag nedan söka påvisa, att i vårt äldre språk gh-ljudet (d.
v. s. den gutturala eller palatala sångbara frikativan) i
närheten av ljudet ð åtminstone i åtskilliga bygder övergick
till ljudet g (den gutturala eller palatala sångbara
explosivan). För att ådagalägga detta skall jag granska en
mindre del av tre skrifter, en från 1300-, en från 1400- och en
från 1500-talet, och vi skola då finna, att den nämnda
ljudutvecklingen förekommer i dem alla. fastän icke i samma
utsträckning.
Av Codex bureanus (från omkring mitten av
1300-talet) har jag granskat s. 128 r. 13 — s. 152 (inklusive)[1]
och därvid funnit, att omedelbart framför þ alltid skrives
g (icke gh): sagþe (128, 13; 14; 22; så 26 ggr.), sagþo (129;
9; så nio ggr.), sag(d)ho (150, 17), lagþe (130, 6; 143, 19),
[1] Det är möjligt, att i vissa delar av skriften regeln tillämpas med
mindre konsekvens än i det av mig granskade partiet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 19:59:55 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nordfilol/nyr9/0152.html
