Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d) På detta sätt förklaras väl bäst den olika
behandlingen av fsv. pl. domarar etc. och andar etc. Orden på -arar
hava i nysv. -are, fastän -r bibehållits i andra maskulina
substantiv: nysv. dommare etc. men andar etc. Jmf. nedau
om det redan i Uppl.-lagen mötande domœrœ (nom. pl.).
Härigenom sprides väl även ljus över de nysv.
bestämda formerna nom. pl. tungorna, andarne etc. utan -r,
hvilka här kunna anföras såsom i viss mån utgörande en,
om ock från en annan språkperiod hämtad, parallel till
ovan behandlade ord. I fsv. hette det tungonar eller
tun-gona, andanir eller andane. När man i den äldre nysv. från
de obest. formerna tungor, andar införde r i de bestämda
formerna, valde man artikelformerna utan -r (alltså -na, -ne;
icke -nar, -nir) för att undvika de två efter hvarandra
följande r i *tungornar etc., och detta ehuru nysv. i andra
substantiva böjningsformer antog det -r, som i fsv. var
vacklande (andar, tungor etc.).
För dissimilations-frågans utredning har jag
genomgått Additamenta till yngre Västgötalagen (Collins och
Schlyters upplaga s. 222—253).
Dessa Additamenta tillhöra den grupp av fsv. urkunder,
som i regeln bibehålla slutljudande -r. Så finner man
här t. ex. festar (nom. pl. fem.), lösir (presens), ceptir,
skip-tir, gifnir, iorpær (gen.), allir, vt komnir etc. etc. En
mängd exempel på hvarje sida. Däri överensstämmer
skriften emellertid med t. ex. äldre Västm.-lagen, att -r
rätt ofta förloras i genitiva juxtapositionsleder, som
omedelbart efterföljas av eu annan på konsonant börjande
juxta-positionsled, t. ex. manœpæ dagh (11, 5 bis, 11, 6 etc.)
nempdceman (1), piœnistœ man (1). Liksom i andra skrifter
inträffar det även här, att det slutljudande -r (= urnord. -*)
undantagsvis, fastän i denna skrift mycket sällan,
förloras, utan att någon direkt orsak därtill synes finnas.
Denna förlust sammanhänger emellertid troligen med det
svaga uttal, som -r (= urnord. -s) över huvud hade1).
Blott i följande ord har jag antecknat förlust av-»·, utan att en
särskild orsak kan angivas: sunii (nom. pl. mask. 11, 12), vuini (nom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
