Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Dessa två arter växa över hela norden ymnigt i de flesta trakter, den mindre på ängar, mest torra, den större dels på något fuktigare ängar, dels i åkrar. De blomma omkring midsommar, men hava var sin höstblommande parallell-art (säsongdimorfism, se nr 119). Såsom tavl. 122 visar, skilja de sig till både storlek och färg, varjämte blomkronan till form och storlek visar en bestämd olikhet. Linné ansåg ej dessa olikheter tillräckliga till artskillnad, utan sammanslog båda till en enda "Rhin. crista galli", varav de utgjorde två varieteter.
Av dessa växters egendomligheter märker man särskilt den från sidan starkt hoptryckta blomman (både fodret och kronan, fig. 2 och 4). Även fröhuset, fig. 5, är starkt plattat från sidorna och av nästan cirkelrund omkrets. Därav det norska namnet, som även återfinnes i några svenska landsbygder. I våra äldre lagar förbjudes att så "skärvfrö" i åker. Därmed kan ej rätteligen åsyftas något annat, än höskallrorna. I motsats till Melampyrum, vars frön transporteras av myror och vars örtstånd följaktligen ej behöver länge stå kvar efter mognaden, blir en Rhinanthus vid frömognaden mycket torr och styv, så att fröna vid skakning höras prassla och skallra inne i frukten ("och synas då såsom skallrande tjäna som en anvisning för lantboen att slåttern icke bör längre uppskjutas", Sv. Bot.). Själva fröna äro nämligen platta, hinnkantade och bestämda att spridas av vinden, varav förklaras att örtståndet hårdnar, så att de hållas uppe i vinden, medan spridningen försiggår.
Tavl. 122. A. Rhinanthus minor Ehrh., fig. 1 växtens topp, 2 blomma (2/1). - B. Rhinathus major Ehrh., fig. 3 växtens topp, 4 blomma (2/1), 5 blomfoder ituskuret på längden samt fröhuset (3/2).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
