Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
En äkta parasit liksom föregående, ehuru ej alldeles i saknad av klorofyll. Den parasiterar på rötterna av Centaurea scabiosa, nr 8 väddklinten (och Centaurea jacea), och finnes sällsynt i sydligaste Sverige, särskilt i Skåne, samt blommar under högsommaren. Stjälken kan uppnå en jöjd av nära 1 m, men är mjuk och lös. Liksom hos vätterosen äro alla blad reducerade till fjäll, tunna, platta och brunaktiga. Då vegetativa blad stanna på denna låga utvecklingsgrad och ej kunna deltaga i näringsarbetet, kallas de hos vanliga, gröna växter lågblad och äro ofta till finnandes nederst på en stjälk och nederst på ett skott, t. ex. knoppfjällen hos träd och buskar. Hos parasiterna anmärka vi således, att bladen ej saknas, såsom man kunde vänta, utan "reducerats" till lågblad. Det är följaktligen sannolikt, att den parasiterande cäxten uppstått, eller blivit vad den är, genom förändring av en icke parasitisk, med blad försedd växtform. Det parasiterande levnadssättet är alltså en högre utvecklingsgrad, ett framsteg i utveckling, ehuru plantan ser ofullkomligare ut genom de förkrympta, arbetsodugliga bladen. Högre uppe på snyltrotens stjälk övergå lågbladen utan gräns i hägbladen, de brunluddiga skärmbladen.
Vid stjälkens bas ses en knölformig uppsvällning, fig. 2, som uppkommer redan då parasiten som en helt ung groddplanta fäster sig vid en rot av väddklinten. Från denna knör tränger en sugrot in i värdplantan och sammansmälter med dennas olika vävnadslager, saven med dess sav, veden med dess ved o. s. v., så att snyltväxten kan betraktas som ett skott på sin värdväxt. Även denna parasit är liksom vätterosen mångårig eller perenn, och övervintrar med sina inne i väddklinten dolda sugrötter. Olikheten till det yttre mellan de båda parasiterna beror till stor del därpå, att Orobanche-arter bebo öppna och torra lokaler. Lathræa däremot skuggig och fuktig, myllhaltig jord.
Släktet Orobanche är mycket artrikt. Dess arter och former gå till ett hundratal och äro varandra mycket närstående, på samma gång som de hava en tämligen inskränkt geografisk utbredning, huvudsakligen i mell. och s. Europa. De flesta äro små i jämförelse med O. major, och nästan alla färger, utom grönt, äro tagna i anspråk för stjälken och dess fjäll, ty vita, gula, röda, bruna, blå och violetta arter förekomma. Familjen Orobanchaceæ avviker från nästföregående familj genom enrummigt fröhus.
Tabl. 126. Fig. 1 blomställningen, 2 stjälkens bas, fästad på en rot av väddklinten, 3 blomma, 4 blomfoder och fröhus.
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
