Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Då man i de skandinaviska högfjällstrakterna kommit upp i närheten av "snögränsen" - d. v. s. nedre gränsen för det område, där snön ej smälter under sommaren - så är man inne i en ödslig och ogästvänlig natur av vinterlikt utseende; marken är till stor del mellan de spridda snöfälten och snöfläckarna; den urspringligen av klippor och stenrös ojämna marken har på vidsträckta områden utjämnats av det leriga, vattendränkta moränslammet; smältvattnet från snödrivorna och jöklarna silar utför alla sluttningar och fyller alla fördjupningar, för att sedan som strida bäckar brusa ned mot björkskogsbältet; vegetationen är även under högsommaren mycket låg och med undantag av mossorna och lavarna mycket gles. Här möter fjällvandraren ofta i stor mängd renblomman eller isranunkeln, våra fjälltrakters storblommigaste växt, en låg, saftig ört med blågröna blad, brunludna foderblad och en platt utbredd krona av 5 först vita, sedan rosenröda kronblad. Den växer ej sällan i rikblommiga tuvor och trivs bäst på den kala marken i närheten av drivornas och jöklarnas, avsmältande kant. I sin postfloration (d. v. s. som överblommade) äro kronbladen mörkare violettröda, fig. 3.
Denna art, som i särskild grad förtjänar namnet "glacialis" ("isväxt"), är i vår nord iakttagen i blomning och fruktsättning vid över 2,000 m:s höjd. På de lägre fjällen saknas den, men anträffas undantagsvis i fjälldalar vid älvstränder, nedförd av strömmen. I Sverige har den sin sydgräns på Härjedalsfjällen, men i Norge först i Telemarken. Renarna avbeta örten begärligt (därav namnet "renblomma" och de norska "rensolei", "renblom").
Tavl. 166. Fig. 1 och 2 olika starka plantor i blom, 3 bomma i postfloration.
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
