Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Som det svenska namnet antyder, växer denna art på sandfält och torra backar, t. ex. rullstensåsarna h. o. d. i s. och mell. Sverige upp till bergslagerna. I sammanhang härmed hava småfrukterna ett spridningsmedel, som avser deras bortförande med vinden, nämligen ett långt, mjukhårigt spröt, fig. 4, som är det väsentligaste skiljemärket från Anemone. För samma ändamål är också stängeln under postflorationen styvt upprät, ej slak och nedliggande. Som tavl. 171 visar, är kalken sluten kring befruktningsdelarna och ej så öppen som hos Anemone. Detta beror därpå, att Pulsatilla har små honungskörtlar, de yttersta, förkrympta ståndarna, fig. 3, som sitta skyddade i bottnen av den klocklikt slutna kalken. Blomningstiden är april och maj. - Av fig. 1 framgår, att växtens underjordiska system är av samma typ som hos Statice (nr 140) och Plantago-arterna (nr 127, 128), d. v. s. en länge kvarlevande pålrot och en kort kandelaberjordstam. Av de dunlika fruktspröten, samlade till en liten panasch, har släktet Pulsatilla även kallats vippa .
I Norge och Finland saknas denna art, och släktet Pulsatilla representeras där av ett par andra arter, som även förekomma i Sverige, ehuru tämligen sällsynta, fältsippan, P. pratensis Mill., och mosippan, P. vernalis Mill.
Tavl. 171. Fig. 1 blommande planta med jordstam och rosettblad, 2 toppen av en stängel med mognande frukter, 3 blomma med borttagna kalkblad (2/1), 4 en småfrukt (2/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
