Malörten är kanske den mest bekanta bland de växter, som i apoteket och folkmedicinen lämna ett aromatiskt bitter extraktivämne. "Malörtsdroppar" och "malörtsbrännvin" äro än i dag vanliga mag- och maskmedel, och i större skala användes denna växt till vissa likörer (absint och, jämte andra kryddor, vermut). Hela örten har ytterst besk smak och sprider vid söndergnuggning en genomträngande lukt. Namnet "malört" syftar på dess påstådda men tvivelaktiga förmåga att skydda kläder mot mal. Ett verksammare medel mot dessa är "persiskt insektspulver", de torkade och pulvriserade blomkorgarna av den hos oss med lätthet odlade rosenmargueriten , Pyrethrum roseum . - Örtståndet blir ej så högt som hos föregående art (nr 18); stjälkar och jordstam äro mycket sega; bladen äro atlasglänsande av mjuk, tilltryckt hårighet av gråaktig silverfärg; blommorna äro mer lysande gula än hos föregående art, och såsom planterad försvarar malörten sin plats bland våra prydnadsväxter. För medicinskt bruk insamlas blomställningen, "Herba Absinthii", fig. 1.
Växten ses hos oss på torra, steniga, varma lokaler, i synnerhet ruderatplatser, utbredd över södra hälften av Sverige, Norge och Finland. Den blommar på eftersommaren och hösten.
Tavl. 19. Fig. 1 toppen av ett blommande exemplar, 2 stjälkblad, 3 blomkorg i längdsnitt (10/1), 4 mittblomma (15/1), 5 kantblomma (15/1), 6 frukt (15/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning