Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Vi inträda nu i en ny grupp av Rosaceæ, där blomaxelns mitt ej är urholkad, utan upphöjd till en liten kulle eller förlängd till en kägla eller pelare; tavl. 298, fig. 3. Detta upphöjda parti är pistillernas fäste. Därför hava ej pistillerna behov av så långa stift och märken, som t. ex. hos Rosa och Pyrus, och oftast äro pistillerna ganska små men mycket talrika, tavl. 298, fig. 2, samt ordnade i tät spiral på sitt fäste. Hos Potentilla har blomman ett dubbelt foder (inner- och ytterfoder), men är för övrigt en typisk rosblomma med 20 ståndare, fig. 2, och dess frukt blir en talrik samling smånötter, fig. 4.
Fingerörter kallar man de Potentilla-arter, som hava fingrade blad. Den nordiska floran äger många sådana, alla med gula kronblad, och bland dem utmärker sig reptans genom den största blomkronan och nedliggande revlika och rotslående stjälkar. Genom dessa har växten en betydande utbredningsförmåga, ty revornas blad äro starkt förminskade, nästan fjällika, men ledstyckena däremot mycket långa, och de vid lederna uppkommande bladrosetterna förhålla sig delvis som självständiga ungplantor. Ej sällan sänder denna art dylika vandringsskott av flera meters längd tvärs över en väg eller en stenmur, och yngelplantorna hava sålunda vid sin utvandring att tacka sin moderväxt för sin långväga flyttning. -- Arten är tämligen allmän i Sverige upp till Värmland och Hälsingland på torr ängsmark, i synnerhet dikeskanter och renar; däremot är den mycket sällsynt i grannländerna Norge (t. ex. vid Bergen) och Åland.
Tavl. 298. Fig. 1 roten (avskuren) samt bladrosett och revor, 2 blomma sedd uppifrån (5/1), 3 blomma sedd i längdsnitt (2/1), 4 småfrukt (12/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
