Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Vi hava avslutat monokotyledonerna och därmed fanerogamernas första stora avdelning, angiospernerna eller de gömfröiga, som delas i di- och monokotyledoner. Nu följer i ordningen den andra gruppen, gymnospernerna eller de nakenfröiga fanerogamerna, som inom vår, lika väl som inom hela jordens flora är betydligt fåtaligare än angiospermerna. I vår nord finnas endast 4 vilda gymnospermer, granen, tallen, enen och idgranen, varjämte en lärkträdsart, Larix sibirica Led., uppträder vid Finlands östra gräns.
Granen säges vara namenfröig därför, att fröämnena sitta på ett fruktblad, som är platt utbrett, fig. 6 och 7, men ej hopbiket till ett fruktämne; här saknas således pistill. Dessa fruktblad äro spiralställda till stort antal och hava under blomningen oftast purpurröd färg, fig. 1. Emedan granen ej har pistill och således saknar märke och stift, sker pollineringen så, att ståndarmjölet föres av vinden till fruktbladets platta eller kullriga översida, där de små fröämnena sitta (motsvarande den inre sidan av angiospermernas fruktblad och översidan av ett vanligt örtblad), och pollenkorn fastna därvid direkt på fröämnena. Då fröna mogna, tillväxer fruktbladet och förvedas, men är fortfarande platt, och här utbildar sig således ej någon frukt, utan fröna sitta ohöljda i skydd av fjällen, som bilda den allbekanta grankotten, fig. 3.
Granens kotte är således en samling spiralställda fruktblad på en utdragen axel och motsvarar en honblomma med talrika pistiller (jfr pistillernas anordning hos t. ex. Ranunculus, Myosurus, Fragaria, Rubus m. fl.!). Dessutom ser man ett litet fjäll utanför varje fruktblad, vilket förklaras därmed, att fruktbladet är kluvet i två lameller. (Man har också sökt tyda det lilla ytterfjället som ett stödblad och det egentliga fruktbladet som en blomma; i så fall måste hela kotten tydas som ett honax, där varje blomma blott består av ett enda fruktblad.)
Även hanblomman, fig. 8, består av en mängd små fjällika blad i spiral, varigenom den liknar ett litet ax, och varje blad bär 2 pollensäckar, fig. 9. Granen är sambyggare.
Då kotten är mogen, spärrar den ut sina fjäll vid torr väderlek, och eftersom den hänger med toppen nedåt, falla fröna ut men därvid sänka de sig långsamt, alldeles som en lönnfrukt eller askfrukt, till följd av den snabba rotation, som under fallet förorsakas av den stora, tunna hinnan, fig. 10. Detta för fröspridningen så viktiga bihang utgöres av en från kottefjället lossnande lamell. Fröna hos gran (och tall) äro således med avseende på sin spridning virvelfrön (jfr asken, nr 74).
Granen, tallen och enen kallas barrträd, emedan bladen äro barr, d. v. s. nålformiga och stickande. Hos granen sitta barren strödda till mycket stort antal på varje skott, men växla mycket till storlek, form, riktning m. m. Likaså är granen mycket variabel till hela kronans form, beroende på huvudgrnarnas riktning och kvistarnas ställning; ja, även kottefjällen variera till formen, och knappast något annat träd i våra länder är därför så mångfårmigt som granen.
Detta träd är ett av de ymnigaste i Skandinavien och Finland och bildar mångenstädes skogar, som äro mycket skuggrika. De bliva därigenom rena eller oblandade, ty intet annat träd (utom boken) fördrager i samma mån som granen att under sin uppväxt beskuggas, och granskogen uttränger därför lätt både ek och tall, ja i den rena granskogen är även undervegetationen mycket artfattig (dn består till sin huvudmass av blåbärsriset och ymnig, mjuk, grön moss, vartill komma Pyrola-arter, Linnæa, Monotropa m. fl.). Granens ved kan ej i fasthet, varaktighet och värde mäta sig med tallens, varav förljer, att tallskogens tillbakaträngande genom granen skulle bliva en ekonomisk förlust för landet. Mest nyttjas granved numera till trämassepapper.
Bland Skandinaviens skogsträd är granen en av de yngsta invandrarna. På grund av fossila fynd har man kommit till den slutsatsen, att granen invandrat hit ifrån öster och nordost och spritt sig mot väster och söder. Ännu saknas den i större delen av Skåna och i delar av Halland och Blekinge; i Danmark finns den blott odlad och förvildad; till Norge har den kommit från Sverige genom de lägre passen på fjällryggen mellan länderna och är därför mindre vitt utbredd i västra Skandinavien; i fjällen ligger grangränsen betydligt lägre än björkgränsen i trakter där båda trädslagen bilda sammanhängande skogsbälten.
Granen visar tydligt flera av de för barrträdens vegetativa delar egendomliga kännemärkena. Sådana äro, utom bladens nyss omtalade utbildning til barr, den genom hela kronan fortlöpande huvudstammen, huvudgrenarnas anordning i kretsar, och hartsavsöndringen i veden och barken. Granen uppgives kunna uppnå 45 m:s höjd, eller mera än något annat träd inom vårt område, och en ålder av över 400 år.
Tavl. 495. Fig. 1 honblomma, 2 hanblomma, 3 mogen kotte, kvarsittande från fjolåret, 4 basen av ett barr och dess fästpunkt (3/1), 5 barr avskuret på tvären (5/1), 6 fruktblad från yttre eller undre sidan (4/1), 7 detsamma från inre eller övre sidan (4/1), 8 hanblomma nära sitt avfallande (1/1), 9 ståndare med öppnade pollensäckar (8/1), 10 frö (2/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
